– Välkommen till Västtrafik och tåget som skall ta oss till vår slutdestination Vänersborg.
Rösten är len, nästan inställsam och i samma tonläge som flygvärdinnans på SAS när vi skall till att lyfta för en veckas semester, ni vet:
– Välkommen ombord på Flight 363 som skall ta oss till New York…
Men nu är vi som sagt, på väg till Vänersborg. En charmig residensstad men långt ifrån New York.
– Tåget tar oss via Gamlestaden, Bohus, Älvängen, Lilla Edet och Trollhättan, fortsätter rösten i högtalarna.
Det finns en tydlig förväntan: vi skall ut på en resa, rent av ett äventyr och nu gäller det att väcka reslusten hos passagerarna. Om det ändå vore Nice eller Rom, men nu är det Surte och Lödöse i Götaälvdalen. Hur kul är det på en skala? Så varför denna inställsamhet i rösten kan man undra?
Rösten är viktig, kanske det viktigaste vi har för att signalera vilka vi är, hur vi mår och vad vi har för avsikter. Är du ledsen, eller glad, inställsam, fjäskig eller rak och ärlig – allt hörs i din röst. Det är ett finstämt instrument.
Jag har problem med att minnas namn. Men jag glömmer aldrig en röst. I 35 år har jag jobbat med radio och utbildat blivande radiojournalister. Närmare tusen röster har passerat igenom mina kurser och de flesta skulle jag fortfarande känna igen. Och det händer varje dag när jag slår på radion: en av mina gamla journalistelever läser nyheterna i Ekot eller på lokalradion och jag kan direkt säga vem det är. Men håll upp ett foto på samma person och jag skulle ha betydligt svårare. Visst är det märkligt.
Och det är samma sak med alla predikanter jag hört genom åren: Viktor Norin, Betlehemskyrkans föreståndare på 60-talet. Han hade en sjungande röst. Och Åke Hedström, församlingsföreståndare på 70-talet. Rösten knarrade. Eller sångaren och predikanten, Artur Eriksson, ni kommer säkert ihåg honom. Han var från Dalarna, vill jag minnas och rösten var som en smekning över kinden. Vem kunde motstå budskapet med en sådan röst? För att inte tala om Frank Mangs, landets genom tiderna, främste väckelsepredikant. Här kan man verkligen tala om en röst som trollband sin publik.
Och det är liksom poängen med denna krönika – att det egentligen inte handlar om vad vi säger utan hur vi säger det. Vad lyssnaren kan läsa in i tonläget och rösten.
Vi lever i en konfrontatorisk tid. Beslutsfattare, politiska ledare och opinionsbildare uttrycker sig numera på ett sätt, som för bara några år sedan, betraktades som omöjligt. Kränkande, provocerande och förlöjligande. Grova tillmälen, särskilt på nätet, och det är illa nog. Men det är framförallt tonläget jag reagerar på. Brutaliteten i rösten. Det oförsonliga och kyliga i det offentliga rummet. Jag känner en djup oro över att det också skall sprida sig in i de mindre gemenskaperna, som kamratgänget, styrelserum och umgänget över en kopp kaffe.
Därför är det så viktigt att vi lyssnar på varandras röster och signalerar när tonläget förändras. Ni vet – en bild kan säga så mycket men rösten säger allt.
http://media.janlindvall.se/2020/10/logo-black-2-1.png00janlindvall@me.comhttp://media.janlindvall.se/2020/10/logo-black-2-1.pngjanlindvall@me.com2020-10-18 17:51:472021-02-02 11:04:44Rösten säger allt
I höst är det drygt 100 år sedan spanska sjukan härjade i Sverige och tog närmare 40 000 liv på några månader. En av dessa var min morfar. Han dog den 7 november 1918, blott 34 år gammal, efter bara några dagars sjukdom.
Timmarna innan han dör berättar mormor Klara, i ett sista desperat försök att ingjuta kraft i maken Gottfrid Alexandersson, att han skall bli pappa igen. Men förgäves. Han dör och min mormor blir änka vid 28 års ålder, med en dotter på 2,5 år och gravid i andra månaden.
Klara och Gottfrid träffades hösten 1912, på en kyrkokonferens i Betlehemskyrkan i Göteborg. Gottfrid hade tagit egen båt från Bohus-Björkö in till stan. Mormor promenerade från föräldrahemmet i Kungsladugård. Båda var uppväxta i Svenska missionsförbundet och brevväxlingen under hösten osar fromhet och gudsfruktan. I ett brev från 30 december 1912, inleder Klara högtidligt: ”Käre broder i Herren”. Därefter bibelcitat och tankar om livets skörhet innan hon slappnar av och vågar skriva: ”Hjärtligt tack för senast, det kändes allt lite tomhänt när båten gått”. Hon undertecknar med ”Vännen Klara”.
Och Gottfrids svar är lika försiktigt i tonen: ”Guds stora nåd”, skriver han inledningsvis innan han tackar för i söndags. ”Kära syster, det var en trevlig stund då jag var hos eder”.
Men något händer över nyåret: den 26 januari 1913 skriver Klara: ”Älskade Gottfrid, det var oförglömliga dagar.” Och en vecka senare undertecknar hon brevet med: ”Din egen Klara.”
Under våren blir de ett kärlekspar. De gifter sig i maj 1915 och etts år senare föds dottern Aina. Gottfrid är fiskare och borta långa perioder. När han är hemma bygger han på det nya huset och våren 1918, bara ett halvår innan han dör, slår han i sista spiken.
Vid samma tid har de första varningssignalerna om en ny och farlig influensa redan nått Sverige. Ryktet talar om en farsot som dödar, främst unga män. Sjukdomsförloppet är brutalt: först vanliga influensasymtom. Därefter ett snabbt försämrat hälsoläge. Många patienter dör efter bara några dagar.
På sommaren 1918 försämras läget och folk dör som flugor. ”Kyrkogården var som en upplöjd åker”, vittnar en person om. En annan berättar att det brann ”ett eller flera levande ljus vid tomma bänkar i skolan varenda morgon under hösten.”
Över 50 miljoner människor dör i Europa under 1918. Spanska sjukan är det värsta farsot som drabbat oss under de senaste 150 åren.
En lördag är Gottfrid på en begravning för en god vän som dött i spanskan. I början av den följande veckan känner han sig dålig och på lördagen därpå dör han. Drygt ett halvår senare föder Klara sin andra dotter, min mamma. Efter några år säljer Klara Gottfrids hus och bygger ett mindre åt sig och sina döttrar på Björkö. Där bor hon till slutet av 30-talet, då missionsförsamlingen köper huset. Det skall bli pastorsbostad.
När mamma Gunborg flyttar in på Vasahemmet 2016, träffar hon en vårdare som berättar att han har växt upp i ett hus på Björkö som varit pastorsbostad och som visst byggdes av en kvinna vars man dött i spanska sjukan.
– Jaså, minsann, säger Gunborg, då 97 år gammal, det var min mamma.
(bildtext: Gottfrids hus 1920. På ängen, Klara, Aina och Gunborg ett och ett halvt år efter hans bortgång.)
http://media.janlindvall.se/2020/10/logo-black-2-1.png00janlindvall@me.comhttp://media.janlindvall.se/2020/10/logo-black-2-1.pngjanlindvall@me.com2020-09-01 11:58:142021-02-02 11:04:24100 år sedan spanskan tog Gottfrid
Rösten säger allt
/i Uncategorized /av janlindvall@me.com– Välkommen till Västtrafik och tåget som skall ta oss till vår slutdestination Vänersborg.
Rösten är len, nästan inställsam och i samma tonläge som flygvärdinnans på SAS när vi skall till att lyfta för en veckas semester, ni vet:
– Välkommen ombord på Flight 363 som skall ta oss till New York…
Men nu är vi som sagt, på väg till Vänersborg. En charmig residensstad men långt ifrån New York.
– Tåget tar oss via Gamlestaden, Bohus, Älvängen, Lilla Edet och Trollhättan, fortsätter rösten i högtalarna.
Det finns en tydlig förväntan: vi skall ut på en resa, rent av ett äventyr och nu gäller det att väcka reslusten hos passagerarna. Om det ändå vore Nice eller Rom, men nu är det Surte och Lödöse i Götaälvdalen. Hur kul är det på en skala? Så varför denna inställsamhet i rösten kan man undra?
Rösten är viktig, kanske det viktigaste vi har för att signalera vilka vi är, hur vi mår och vad vi har för avsikter. Är du ledsen, eller glad, inställsam, fjäskig eller rak och ärlig – allt hörs i din röst. Det är ett finstämt instrument.
Jag har problem med att minnas namn. Men jag glömmer aldrig en röst. I 35 år har jag jobbat med radio och utbildat blivande radiojournalister. Närmare tusen röster har passerat igenom mina kurser och de flesta skulle jag fortfarande känna igen. Och det händer varje dag när jag slår på radion: en av mina gamla journalistelever läser nyheterna i Ekot eller på lokalradion och jag kan direkt säga vem det är. Men håll upp ett foto på samma person och jag skulle ha betydligt svårare. Visst är det märkligt.
Och det är samma sak med alla predikanter jag hört genom åren: Viktor Norin, Betlehemskyrkans föreståndare på 60-talet. Han hade en sjungande röst. Och Åke Hedström, församlingsföreståndare på 70-talet. Rösten knarrade. Eller sångaren och predikanten, Artur Eriksson, ni kommer säkert ihåg honom. Han var från Dalarna, vill jag minnas och rösten var som en smekning över kinden. Vem kunde motstå budskapet med en sådan röst? För att inte tala om Frank Mangs, landets genom tiderna, främste väckelsepredikant. Här kan man verkligen tala om en röst som trollband sin publik.
Och det är liksom poängen med denna krönika – att det egentligen inte handlar om vad vi säger utan hur vi säger det. Vad lyssnaren kan läsa in i tonläget och rösten.
Vi lever i en konfrontatorisk tid. Beslutsfattare, politiska ledare och opinionsbildare uttrycker sig numera på ett sätt, som för bara några år sedan, betraktades som omöjligt. Kränkande, provocerande och förlöjligande. Grova tillmälen, särskilt på nätet, och det är illa nog. Men det är framförallt tonläget jag reagerar på. Brutaliteten i rösten. Det oförsonliga och kyliga i det offentliga rummet. Jag känner en djup oro över att det också skall sprida sig in i de mindre gemenskaperna, som kamratgänget, styrelserum och umgänget över en kopp kaffe.
Därför är det så viktigt att vi lyssnar på varandras röster och signalerar när tonläget förändras. Ni vet – en bild kan säga så mycket men rösten säger allt.
100 år sedan spanskan tog Gottfrid
/i Uncategorized /av janlindvall@me.comI höst är det drygt 100 år sedan spanska sjukan härjade i Sverige och tog närmare 40 000 liv på några månader. En av dessa var min morfar. Han dog den 7 november 1918, blott 34 år gammal, efter bara några dagars sjukdom.
Timmarna innan han dör berättar mormor Klara, i ett sista desperat försök att ingjuta kraft i maken Gottfrid Alexandersson, att han skall bli pappa igen. Men förgäves. Han dör och min mormor blir änka vid 28 års ålder, med en dotter på 2,5 år och gravid i andra månaden.
Klara och Gottfrid träffades hösten 1912, på en kyrkokonferens i Betlehemskyrkan i Göteborg. Gottfrid hade tagit egen båt från Bohus-Björkö in till stan. Mormor promenerade från föräldrahemmet i Kungsladugård. Båda var uppväxta i Svenska missionsförbundet och brevväxlingen under hösten osar fromhet och gudsfruktan. I ett brev från 30 december 1912, inleder Klara högtidligt: ”Käre broder i Herren”. Därefter bibelcitat och tankar om livets skörhet innan hon slappnar av och vågar skriva: ”Hjärtligt tack för senast, det kändes allt lite tomhänt när båten gått”. Hon undertecknar med ”Vännen Klara”.
Och Gottfrids svar är lika försiktigt i tonen: ”Guds stora nåd”, skriver han inledningsvis innan han tackar för i söndags. ”Kära syster, det var en trevlig stund då jag var hos eder”.
Men något händer över nyåret: den 26 januari 1913 skriver Klara: ”Älskade Gottfrid, det var oförglömliga dagar.” Och en vecka senare undertecknar hon brevet med: ”Din egen Klara.”
Under våren blir de ett kärlekspar. De gifter sig i maj 1915 och etts år senare föds dottern Aina. Gottfrid är fiskare och borta långa perioder. När han är hemma bygger han på det nya huset och våren 1918, bara ett halvår innan han dör, slår han i sista spiken.
Vid samma tid har de första varningssignalerna om en ny och farlig influensa redan nått Sverige. Ryktet talar om en farsot som dödar, främst unga män. Sjukdomsförloppet är brutalt: först vanliga influensasymtom. Därefter ett snabbt försämrat hälsoläge. Många patienter dör efter bara några dagar.
På sommaren 1918 försämras läget och folk dör som flugor. ”Kyrkogården var som en upplöjd åker”, vittnar en person om. En annan berättar att det brann ”ett eller flera levande ljus vid tomma bänkar i skolan varenda morgon under hösten.”
Över 50 miljoner människor dör i Europa under 1918. Spanska sjukan är det värsta farsot som drabbat oss under de senaste 150 åren.
En lördag är Gottfrid på en begravning för en god vän som dött i spanskan. I början av den följande veckan känner han sig dålig och på lördagen därpå dör han. Drygt ett halvår senare föder Klara sin andra dotter, min mamma. Efter några år säljer Klara Gottfrids hus och bygger ett mindre åt sig och sina döttrar på Björkö. Där bor hon till slutet av 30-talet, då missionsförsamlingen köper huset. Det skall bli pastorsbostad.
När mamma Gunborg flyttar in på Vasahemmet 2016, träffar hon en vårdare som berättar att han har växt upp i ett hus på Björkö som varit pastorsbostad och som visst byggdes av en kvinna vars man dött i spanska sjukan.
– Jaså, minsann, säger Gunborg, då 97 år gammal, det var min mamma.
(bildtext: Gottfrids hus 1920. På ängen, Klara, Aina och Gunborg ett och ett halvt år efter hans bortgång.)