Att körsång befrämjar hälsan har vi hört förr. Men att män skulle känna sig tryggare i kör var en nyhet för mig. Det är i alla fall vad dokumentärfilmaren Dylan Williams har upptäckt. I sin film, ”Men who sing”, som har premiär i mars på Tempo dokumentärfestival, följer han sin körsjungande pappa under ett halvår. Varje tisdag under 70 år har han gått iväg och sjungit och bara missat tre övningar.
Som ung var Dylan mest irriterad på sin pappas inrutade liv i den lilla industristaden Rhyl i norra Wales, men nu får han uppleva riktig vänskap, livslånga relationer och en stor omsorg, saker som varit dolt för sonen under alla år.
Han tror att män ser kören som en trygg plats för att de får uppleva en mjuk och kärleksfull vänskap. Det är ofta äldre män, otränade i att visa känslor men nu sjunger de, tar en paus, fikar, pratar om familjen, barn, barnbarn och åren går och de knyts närmare till varandra.
Min egen pappa sjung i KFUM:s manskör på 60-talet. Det var, som jag skriver i min bok, Män emellan, den enda manliga gemenskapen som han någonsin deltog i som vuxen. Det var ofta vacker och berörande musik och jag tror att det bidrog till närheten mellan dessa män som oftast rörde sig i betydligt tuffare miljöer.
Dylan Williams bor och arbetar numera i Stockholm. ”Men who sing” visas på tempofestival.se och senare i vår på SVT. Bilden är hämtad från filmen.
https://media.janlindvall.se/2021/03/06062019-choir-Henllan-Bread-4-640x354-1.jpeg354640janlindvall@me.comhttp://media.janlindvall.se/2020/10/logo-black-2-1.pngjanlindvall@me.com2021-03-15 10:01:562022-06-16 21:00:50Sjunga i manskör bra för vänskap
Författaren Per Hagman kallar det ”tunna band”, alla små, korta möten med människor som normalt inträffar varje dag; tjejen i kassan på ICA, grannen på bussen, servitören på krogen. Inga personliga och nära relationer men ändå – lågmälda bekräftelser på att jag existerar. Att vi lever och finns till.
Johanna Frändén, krönikör på Aftonbladet och nybliven mottagare av Lagercrantzen, Dagens Nyheters kritikerpris med namn efter tidningens legendariske chefredaktör, säger i en intervju i tidningen, att så länge man har tre människor om dagen att slänga käft med, klarar man sig medan förutsägbarheten utan andra människor, dödar en långsamt.
Så är säkert känslan för flera av oss när vi snart går in i en andra vår med pandemin: det är inte avsaknaden av de nära vännerna som svider mest. Många av oss har hittat strategier för att hålla dessa kontakter vid liv med hjälp av promenader, utomhusluncher och långa telefonsamtal. Och en bra vänskap håller och överlever också en pandemi. Men alla små, överraskande och oplanerade möten har nästan upphört eftersom vi bara rör oss i kända stråk genom staden och landsbygden och nästan aldrig besöker en affär, åker kollektivt och ännu mindre en restaurang eller konsert.
Själv sitter jag hemma och följer Göteborg Film Festival via streaming. Det går utmärkt rent tekniskt, men blir ganska tråkigt. Jag tänker på sjuksköterskan från Skövde som sitter i fyrhuset ute på Pater Noster hela filmveckan med fri tillgång till festivalens alla filmer.
Det är, tänker jag, ungefär som vi har det hemma.
https://media.janlindvall.se/2021/02/584A6281-2-scaled.jpg25601707janlindvall@me.comhttp://media.janlindvall.se/2020/10/logo-black-2-1.pngjanlindvall@me.com2021-02-01 18:11:442021-02-02 11:05:43Korta möten saknas mest
Det är mycket om vänskap i medierna denna höst. Vad intressant, tänker jag och noterar att i tidningen Vi:s decembernummer 2020, finns en artikel om vänskapen mellan författaren Lena Andersson och Aftonbladets förre kulturchef, Åsa Lindeborg. I offentligheten är de ideologiska motpoler, privat är det stöttande och måna om varandra, men man behöver inte vara överens för att vara vänner, konstaterar både Lena och Åsa.
Båda har bittra erfarenheter av svek och en intressant fråga i samtalet är den om man kan vara otrogen i ett vänskapsförhållande? Om man snackar skit om en vän, menar Åsa Lindeborg, eller ännu värre, att man baktalar någon för att ställa sig in hos en ny vän, då skulle jag räkna det som otrohet. Och då tar relationen med största säkerhet slut, fyller Lena Andersson i. Man måste kunna lita på varandra och inför en vän måste man kunna tappa ansiktet och göra bort sig. Vänskap är ett pågående samtal, det behöver inte vara korrekt, man kan få pröva sig fram.
Ömsesidighet och förtroende är två nyckelord för de flesta goda vänskaper. Ett brustet förtroende innebär nästan undantagslöst att vänskapen upphör, konstaterar jag i min bok Män emellan, ett påstående som Lena och Åsa alltså håller med om. En skillnad mot kärleksrelationer är att vi sällan gör slut utan låter det rinna ut i sanden. En förklaring till det hittar jag också i artikeln: en kärleksrelation innebär att vi delar liv med någon, vänskap handlar om att vara i varandras liv.
https://media.janlindvall.se/2020/11/584A5869.jpg13652048janlindvall@me.comhttp://media.janlindvall.se/2020/10/logo-black-2-1.pngjanlindvall@me.com2020-11-30 10:00:142022-06-16 21:08:05Om otrohet i en vänskapsrelation
Sjunga i manskör bra för vänskap
/i Uncategorized /av janlindvall@me.comAtt körsång befrämjar hälsan har vi hört förr. Men att män skulle känna sig tryggare i kör var en nyhet för mig. Det är i alla fall vad dokumentärfilmaren Dylan Williams har upptäckt. I sin film, ”Men who sing”, som har premiär i mars på Tempo dokumentärfestival, följer han sin körsjungande pappa under ett halvår. Varje tisdag under 70 år har han gått iväg och sjungit och bara missat tre övningar.
Som ung var Dylan mest irriterad på sin pappas inrutade liv i den lilla industristaden Rhyl i norra Wales, men nu får han uppleva riktig vänskap, livslånga relationer och en stor omsorg, saker som varit dolt för sonen under alla år.
Han tror att män ser kören som en trygg plats för att de får uppleva en mjuk och kärleksfull vänskap. Det är ofta äldre män, otränade i att visa känslor men nu sjunger de, tar en paus, fikar, pratar om familjen, barn, barnbarn och åren går och de knyts närmare till varandra.
Min egen pappa sjung i KFUM:s manskör på 60-talet. Det var, som jag skriver i min bok, Män emellan, den enda manliga gemenskapen som han någonsin deltog i som vuxen. Det var ofta vacker och berörande musik och jag tror att det bidrog till närheten mellan dessa män som oftast rörde sig i betydligt tuffare miljöer.
Dylan Williams bor och arbetar numera i Stockholm. ”Men who sing” visas på tempofestival.se och senare i vår på SVT. Bilden är hämtad från filmen.
Korta möten saknas mest
/0 Kommentarer/i Uncategorized /av janlindvall@me.comFörfattaren Per Hagman kallar det ”tunna band”, alla små, korta möten med människor som normalt inträffar varje dag; tjejen i kassan på ICA, grannen på bussen, servitören på krogen. Inga personliga och nära relationer men ändå – lågmälda bekräftelser på att jag existerar. Att vi lever och finns till.
Johanna Frändén, krönikör på Aftonbladet och nybliven mottagare av Lagercrantzen, Dagens Nyheters kritikerpris med namn efter tidningens legendariske chefredaktör, säger i en intervju i tidningen, att så länge man har tre människor om dagen att slänga käft med, klarar man sig medan förutsägbarheten utan andra människor, dödar en långsamt.
Så är säkert känslan för flera av oss när vi snart går in i en andra vår med pandemin: det är inte avsaknaden av de nära vännerna som svider mest. Många av oss har hittat strategier för att hålla dessa kontakter vid liv med hjälp av promenader, utomhusluncher och långa telefonsamtal. Och en bra vänskap håller och överlever också en pandemi. Men alla små, överraskande och oplanerade möten har nästan upphört eftersom vi bara rör oss i kända stråk genom staden och landsbygden och nästan aldrig besöker en affär, åker kollektivt och ännu mindre en restaurang eller konsert.
Själv sitter jag hemma och följer Göteborg Film Festival via streaming. Det går utmärkt rent tekniskt, men blir ganska tråkigt. Jag tänker på sjuksköterskan från Skövde som sitter i fyrhuset ute på Pater Noster hela filmveckan med fri tillgång till festivalens alla filmer.
Det är, tänker jag, ungefär som vi har det hemma.
Om otrohet i en vänskapsrelation
/i Uncategorized /av janlindvall@me.comDet är mycket om vänskap i medierna denna höst. Vad intressant, tänker jag och noterar att i tidningen Vi:s decembernummer 2020, finns en artikel om vänskapen mellan författaren Lena Andersson och Aftonbladets förre kulturchef, Åsa Lindeborg. I offentligheten är de ideologiska motpoler, privat är det stöttande och måna om varandra, men man behöver inte vara överens för att vara vänner, konstaterar både Lena och Åsa.
Båda har bittra erfarenheter av svek och en intressant fråga i samtalet är den om man kan vara otrogen i ett vänskapsförhållande? Om man snackar skit om en vän, menar Åsa Lindeborg, eller ännu värre, att man baktalar någon för att ställa sig in hos en ny vän, då skulle jag räkna det som otrohet. Och då tar relationen med största säkerhet slut, fyller Lena Andersson i. Man måste kunna lita på varandra och inför en vän måste man kunna tappa ansiktet och göra bort sig. Vänskap är ett pågående samtal, det behöver inte vara korrekt, man kan få pröva sig fram.
Ömsesidighet och förtroende är två nyckelord för de flesta goda vänskaper. Ett brustet förtroende innebär nästan undantagslöst att vänskapen upphör, konstaterar jag i min bok Män emellan, ett påstående som Lena och Åsa alltså håller med om. En skillnad mot kärleksrelationer är att vi sällan gör slut utan låter det rinna ut i sanden. En förklaring till det hittar jag också i artikeln: en kärleksrelation innebär att vi delar liv med någon, vänskap handlar om att vara i varandras liv.