I morgon måndag begravs drottning Elizabeth. Vi träffades aldrig, vi har inte ens varit i närheten av varandra, så vida hon inte stått bakom någon gardin och kikat när jag promenerat förbi Buckingham Palace. Ändå är det som vi känt varandra hela livet, vilket vi på sätt och viss också har gjort. Hon blev drottning den 6 februari 1952. Jag är född den 23 januari samma år. Ja ni ser själva, hur våra liv flätats samman. Hon har alltid funnits där i kulisserna, som en gammal farmor eller mormor, som bott lite för långt bort och haft lite för mycket omkring sig, för att vi skall hinna ses. Så även om vår relation inte alls liknar den jag har med Obama, som vinkade åt mig och jag åt honom en gång, när hans kortege körde förbi i New York, är det ändå som att vi varit vänner. Nu är hon borta och jag tror knappast någon av alla de statsmän, närmare 200 har jag läst, som deltar på hennes begravning, är så tidsmässigt sammanflätad med hennes liv som jag. Allt som skett sedan vintern 1952 har vi upplevt tillsammans, som Agne Simonssons två mål mot England på Wembley, Beatles framfart och Björn Borgs alla segrar i Wimbledon, för att nu nämna några av de händelser som flimrat förbi i våra liv. Hon fick mig också att avstå körkort under många år. Jag läste någonstans att hon var den enda i Storbritannien som inte behövde körkort för att köra bil. Coolt, tänkte jag. Kan hon så kan jag. Vi är ju ändå ganska nära. Tack Elizabeth.
http://media.janlindvall.se/2020/10/logo-black-2-1.png00janlindvall@me.comhttp://media.janlindvall.se/2020/10/logo-black-2-1.pngjanlindvall@me.com2022-09-18 20:11:272022-09-19 07:59:56Mitt liv med Elizabeth
Aase Berg, poet och författare, granskar dagböcker i tidningen VI. Hon förefaller mest upptagen av vem som är vän med vem och vad som skrivs om henne själv men skriver också att hon är svag för Ulf Lundells dagböcker, hans griniga tugg om väder, bilar, alkohol och allehanda krämpor. Men Lundells påstående, att livet egentligen består av två tillstånd, lidande eller leda, är främmande för henne. Hon förstår inte det där med leda. Själv har hon aldrig tråkigt.
Hon läser Jan Guillou också, Den som dödade helvetets änglar och funderar över om det verkligen kan kallas dagbok? Är det inte, rätt och slätt, en kamouflerad självbiografi? Tonfallet är emellertid detsamma som i exempelvis Lundells dagböcker: ogestaltad text, som på sociala medier ungefär och samtidskommentarer.
Jag läser själv Vardagar 6 just nu och förstår vad Berg menar med ogestaltat. Det är någonting med det omedelbara och det vardagliga som charmar. De flesta av oss vågar sällan vara tillräckligt ogarderade i text. Vi redigerar och lägger till rätta. Det är en konst att vara autentisk, särskilt i mindre smickrande sammanhang.
Jag har ägnat åtta timmar av julen åt Get Back, dokumentären om Beatles sista live-framträdande i januari 1969. Det är stundtals en mycket gripande skildring om hur vänskapen mellan fyra killar faller samman, som när George Harrisson plötsligt lämnar gruppen och det pågående projektet och drar till Liverpool. Han är trött på Paul McCartneys boss-fasoner och att aldrig bli riktigt bekräftad. Under några dagar står det uppenbart och väger och i studion pågår krissamtal mellan John, Paul och Ringo, ovanligt öppna, det är på riktigt. Både Paul och Ringo gråter medan John drar oneliners och försöker skämta bort krisen. Det arrangeras försoningsmöten, alltid hemma hos Ringo. Konfliktlinjen går främst mellan George och Paul, men också mellan John, Paul och George. Ringo står vid sidan om. Han är tyst, närmast stum men det syns tydligt hur konflikten sliter på honom.
Egentligen är det inget märkligt med att relationer krackelerar efter tio hektiska och makalöst framgångsrika år. Men spelet och dynamiken är intressant. Paul verkar vara den som är mest angelägen om att fortsätta och han är beredd att gå långt i sina ansträngningar. Priset är att han tar över, blir gruppens kapellmästare och ”farsa”. George tycker det är dags för ett erkännande som medansvarig kompositör. Något år innan har han skrivit While my guitar gently weeps, en av Beatles bästa låtar, och har ingenting att skämmas över. Ändå tigger han om respekt. Ringo klinkar på pianot och försöker väcka Pauls uppmärksamhet för en enkel melodi som han knåpat ihop. Kanske kan det bli en låt så småningom men han behöver hjälp.
Det är rörande.
John glider mest omkring, bidrar inte med särskilt många nya låtar, Paul är den flitige i det gemensamma bolaget.
Så, när det står på taket och gör sitt sista gemensamma framträdande, är det ändå John som tar över. Han sjunger som en Gud, spexar, drar sina skämt, charmar.
Elefanten i rummet är Yoko Ono. Under 20 dagar sitter hon hela tiden tätt inpå John, aldrig längre bort än en halv meter. Passar upp, skrattar åt skämten, bekräftar, en känslokudde för ett narcissistisk barn.
Det är bara en tidsfråga innan någon begåvad dramatiker skriver ett relationsdrama för scenen med denna dokumentär som utgångspunkt.
Mitt liv med Elizabeth
/i Uncategorized /av janlindvall@me.comI morgon måndag begravs drottning Elizabeth. Vi träffades aldrig, vi har inte ens varit i närheten av varandra, så vida hon inte stått bakom någon gardin och kikat när jag promenerat förbi Buckingham Palace. Ändå är det som vi känt varandra hela livet, vilket vi på sätt och viss också har gjort. Hon blev drottning den 6 februari 1952. Jag är född den 23 januari samma år. Ja ni ser själva, hur våra liv flätats samman. Hon har alltid funnits där i kulisserna, som en gammal farmor eller mormor, som bott lite för långt bort och haft lite för mycket omkring sig, för att vi skall hinna ses. Så även om vår relation inte alls liknar den jag har med Obama, som vinkade åt mig och jag åt honom en gång, när hans kortege körde förbi i New York, är det ändå som att vi varit vänner. Nu är hon borta och jag tror knappast någon av alla de statsmän, närmare 200 har jag läst, som deltar på hennes begravning, är så tidsmässigt sammanflätad med hennes liv som jag. Allt som skett sedan vintern 1952 har vi upplevt tillsammans, som Agne Simonssons två mål mot England på Wembley, Beatles framfart och Björn Borgs alla segrar i Wimbledon, för att nu nämna några av de händelser som flimrat förbi i våra liv. Hon fick mig också att avstå körkort under många år. Jag läste någonstans att hon var den enda i Storbritannien som inte behövde körkort för att köra bil. Coolt, tänkte jag. Kan hon så kan jag. Vi är ju ändå ganska nära. Tack Elizabeth.
Vad dagböcker berättar
/i Uncategorized /av janlindvall@me.comAase Berg, poet och författare, granskar dagböcker i tidningen VI. Hon förefaller mest upptagen av vem som är vän med vem och vad som skrivs om henne själv men skriver också att hon är svag för Ulf Lundells dagböcker, hans griniga tugg om väder, bilar, alkohol och allehanda krämpor. Men Lundells påstående, att livet egentligen består av två tillstånd, lidande eller leda, är främmande för henne. Hon förstår inte det där med leda. Själv har hon aldrig tråkigt.
Hon läser Jan Guillou också, Den som dödade helvetets änglar och funderar över om det verkligen kan kallas dagbok? Är det inte, rätt och slätt, en kamouflerad självbiografi? Tonfallet är emellertid detsamma som i exempelvis Lundells dagböcker: ogestaltad text, som på sociala medier ungefär och samtidskommentarer.
Jag läser själv Vardagar 6 just nu och förstår vad Berg menar med ogestaltat. Det är någonting med det omedelbara och det vardagliga som charmar. De flesta av oss vågar sällan vara tillräckligt ogarderade i text. Vi redigerar och lägger till rätta.
Det är en konst att vara autentisk, särskilt i mindre smickrande sammanhang.
När Beatles vänskap sprack
/i Uncategorized /av janlindvall@me.comJag har ägnat åtta timmar av julen åt Get Back, dokumentären om Beatles sista live-framträdande i januari 1969. Det är stundtals en mycket gripande skildring om hur vänskapen mellan fyra killar faller samman, som när George Harrisson plötsligt lämnar gruppen och det pågående projektet och drar till Liverpool. Han är trött på Paul McCartneys boss-fasoner och att aldrig bli riktigt bekräftad. Under några dagar står det uppenbart och väger och i studion pågår krissamtal mellan John, Paul och Ringo, ovanligt öppna, det är på riktigt. Både Paul och Ringo gråter medan John drar oneliners och försöker skämta bort krisen. Det arrangeras försoningsmöten, alltid hemma hos Ringo. Konfliktlinjen går främst mellan George och Paul, men också mellan John, Paul och George. Ringo står vid sidan om. Han är tyst, närmast stum men det syns tydligt hur konflikten sliter på honom.
Egentligen är det inget märkligt med att relationer krackelerar efter tio hektiska och makalöst framgångsrika år. Men spelet och dynamiken är intressant. Paul verkar vara den som är mest angelägen om att fortsätta och han är beredd att gå långt i sina ansträngningar. Priset är att han tar över, blir gruppens kapellmästare och ”farsa”. George tycker det är dags för ett erkännande som medansvarig kompositör. Något år innan har han skrivit While my guitar gently weeps, en av Beatles bästa låtar, och har ingenting att skämmas över. Ändå tigger han om respekt. Ringo klinkar på pianot och försöker väcka Pauls uppmärksamhet för en enkel melodi som han knåpat ihop. Kanske kan det bli en låt så småningom men han behöver hjälp.
Det är rörande.
John glider mest omkring, bidrar inte med särskilt många nya låtar, Paul är den flitige i det gemensamma bolaget.
Så, när det står på taket och gör sitt sista gemensamma framträdande, är det ändå John som tar över. Han sjunger som en Gud, spexar, drar sina skämt, charmar.
Elefanten i rummet är Yoko Ono. Under 20 dagar sitter hon hela tiden tätt inpå John, aldrig längre bort än en halv meter. Passar upp, skrattar åt skämten, bekräftar, en känslokudde för ett narcissistisk barn.
Det är bara en tidsfråga innan någon begåvad dramatiker skriver ett relationsdrama för scenen med denna dokumentär som utgångspunkt.