I veckan drog Albert Bonniers förlag tillbaka första upplagan av Lars Noréns nya bok, ”En dramatikers dagbok 2015–2019”. Orsaken är att författaren felaktigt pekat ut en kvinnlig skådespelare som dement. I en offentlig ursäkt säger sig Lars Norén ha förväxlat den namngivna skådespelaren med en annan.
I samband med bokens lansering skrev journalisten och författaren Elisabeth Åsbrink hur Lars Norén plötsligt gjorde slut på deras vänskap. I 15 år var de vänner. De sitter på ett kaffe när han plötsligt säger att han inte kan vara vän med henne mer.
– Varför inte, frågar hon?
– Det beror på Dagens Nyheters ställning i NATO-frågan, säger han. Jag kan inte acceptera den och du skriver ju regelbundet i tidningen.
Det blev ett snabbt ”tack och hej leverpastej”, konstaterar hon.
Hur vanligt är det att vänner gör slut på en vänskap, kanske inte så dramatiskt som Lars Norén, men att man ändå säger tack och hejdå på något vis? Inte särskilt vanligt skulle jag säga. Under alla intervjuer jag gjort i samband med arbetet min bok, Män emellan, var just den frågan alltid uppe: har du någon gång gjort slut med en vän? Och svaret var alltid nej, det har bara runnit ut i sanden. Så svarade alla, utom en av de intervjuade, som berättade hur det brast på en fjälltopp under en vandring. Vännen visade sig vara en helt annan person under press och blottade sidor av sig själv som min intervjuperson inte kunde acceptera.
Vandringen slutade med att var och en gick hem till sitt efter att ha pratat ut och gjort slut med varandra.
Hunden – människans bäste vän.
Det finns inga formella ceremonier för att bekräfta en vänskap och det finns inte heller några för att bryta en vänskap. Nästan alltid är det en lång svältkur som gäller. Vänskapen sätts på sparlåga, syretillförseln skruvas ner och till slut dör den av syrebrist.
Därför blev jag lite upprymd när jag läste Elisabeth Åsbrinks artikel. Det är säkert inte enkelt att vara vän med Lars Norén men han har i alla fall modet att göra slut, även om orsakerna är surrealistiska.
https://media.janlindvall.se/2020/11/584A6170.jpg20481365janlindvall@me.comhttp://media.janlindvall.se/2020/10/logo-black-2-1.pngjanlindvall@me.com2020-11-22 18:46:522022-06-16 21:09:01Varför gör vi inte slut med vänner?
Män kan behöva en paddelmatch eller ett par öl för att umgås och de undviker närhet och har svårt att prata känsliga saker med kompisarna. Män är helt enkelt kassa på vänskap, skrev journalisten Sanna Arbman Hansing, i en artikel om manlig vänskap i Göteborgs-Posten nyligen. Läs mer här.
Det är en intressant artikel men inte kan man säga att män är dåliga på vänskap, så där, rakt av. Snarare tar sig mäns vänskap andra uttryck än kvinnors. Män behöver bli bättre på vänskapsrelationer men inte med kvinnlig vänskap som enda måttstock.
I min bok, Män emellan – berättelser om vänskap, skriver jag att män är bra på att stötta och uppmuntra, på lågintensiva vänskapsrelationer, på lojalitet och band. Men män behöver också bli bättre på att odla nära vänskap och bekräfta dess betydelse för sig själva och inför andra. Det handlar om att uppgradera den manliga vänskapens betydelse.
Män behöver också förebilder och mentorer. Vänskap måste uppmuntras för att överleva och för det krävs träning. Det blir mycket learning by doing för många unga män. Undersökningar visar att män som växt upp med fäder som haft nära manliga vänner har lättare att själva skapa goda vänskapsrelationer i vuxen ålder. Därför behöver män förebilder för hur en vänskap skall vårdas. Vi behöver se våra fäder, farfar och morfar och andra vuxna män, ta hand om varandra och visa intresse för varandra. Vi behöver uppmuntra till mentorskap för goda vänskapsrelationer.
http://media.janlindvall.se/2020/10/logo-black-2-1.png00janlindvall@me.comhttp://media.janlindvall.se/2020/10/logo-black-2-1.pngjanlindvall@me.com2020-11-09 10:30:262021-02-03 09:45:38GP skriver om mäns vänskap
Schartauanismens upphovsman var minsann ingen Schartauan! Det lär hans egen dotter ha sagt. Och inte är det en sträng kateket och predikant som tonar fram i Peter Lindes tre meter höga staty av Henric Schartau, vid Lunds domkyrka.
Linde har försett honom med guldring i vänster örsnibb. Långt, bakåtstruket hår och slängkappa. En stilig man. Modern. Sensuell. Långt från vår tids bild av en moraliserande, trångsynt förkunnare.
Vad är det som gör att Domkyrkoförsamlingen i Lund hedrar den man som många västkustbor och bohusläningar anser vara roten till både syndakataloger, helvetespredikningar och kvinnoprästmotstånd?
Statyn avtäcktes 2003 av dåvarande av ärkebiskopen och lundabon K.G. Hammar. Insamlingen började redan 1922. Det är alltså inget hugskott. Schartau har haft anseende som förkunnare och teolog under hela 1900-talet, långt utanför kretsen kring göteborgsbiskopen Bo Giertz.
Vår mest ansedde ärkebiskop, Nathan Söderblom, uppfattade exempelvis Schartau som en ”ovanligt skarpsynt religionspsykolog”. Han fascinerades främst av Schartaus förmåga att ge en systematisk framställning av människans inre förvandling vid mötet med Gud.
Henric Schartau föddes 1757 och var präst i Lund från 1785 fram till sin död 1825. Han blev snabbt känd för sin personliga predikokonst. Han betonade själavården och blev stilbildande med sin strikta tillämpning av predikometoden med inledning, ämne, tre underavdelningar och tillämpning efter nådens ordning.
Schartau var bra på att hålla ordning i guds rike. Inget tillkom av en slump, även om hans egen omvändelse skedde plötsligt och dramatiskt under en nattvardsgudstjänst i Ryssby kyrka 1778. ”Den gudomliga nådens genombrott” har han själv kallat händelsen.
Men annars var det Nådens ordning som gällde: uttrycket möter vi först under det tidiga 1700-talet i Christian von Wolffs teologi. Den beskriver vägen till en kristen tro genom kallelse, upplysning, omvändelse, pånyttfödelse, rättfärdiggörelse och förnyelse. Schartau blev den mest lysande uttolkaren av denna ordning.
Och eftersom västkustens prästerskap utbildats i Lund, blev han en inspiratör och kom att få stor påverkan på Göteborgs Stift. Och så sent som i början av 1900-talet svepte en Schartauväckelse genom stiftet.
Peter Lindes guldring i örat förbryllar. Det finns några få bilder bevarade av Henrik Schartau. Och där har han ring, säger Peter Linde på telefon från Stockholm.
Men ändå: guldring i örat. Symboliserande utanförskap. Gränsöverskridande könstillhörighet! Så långt från bilden av Schartauanismen.
27 år gammal blev han kommunister i Lund. Han gifte sig med sin företrädares änka. Så var traditionen. Catarina Elisabeth Barfoth. Mor till sju barn med avlidne kommunister Barfoth. Hon skulle få sju till med Henric.
Kontraktsprost i Lund 1813 där han predikar flitigt: 1700 manus finns bevarade. 900 är publicerade. Många tolkade av Bo Giertz, som är den som präglat vår bild av Schartau mer än någon annan. Han är filtret till Schartauanismen. Flitigt läst i Göteborg och Bohuslän.
Men i Schartaus hemstad har man en annan uppfattning av kontraktsprosten. Därför ringen i örat: det är en knäpp på näsan på alla schartauaner och kvinnoprästmotståndare.
http://media.janlindvall.se/2020/10/logo-black-2-1.png00janlindvall@me.comhttp://media.janlindvall.se/2020/10/logo-black-2-1.pngjanlindvall@me.com2020-10-19 17:52:002021-02-03 09:45:23Schartau var inte schartauan
Varför gör vi inte slut med vänner?
/i Uncategorized /av janlindvall@me.comI veckan drog Albert Bonniers förlag tillbaka första upplagan av Lars Noréns nya bok, ”En dramatikers dagbok 2015–2019”. Orsaken är att författaren felaktigt pekat ut en kvinnlig skådespelare som dement. I en offentlig ursäkt säger sig Lars Norén ha förväxlat den namngivna skådespelaren med en annan.
I samband med bokens lansering skrev journalisten och författaren Elisabeth Åsbrink hur Lars Norén plötsligt gjorde slut på deras vänskap. I 15 år var de vänner. De sitter på ett kaffe när han plötsligt säger att han inte kan vara vän med henne mer.
– Varför inte, frågar hon?
– Det beror på Dagens Nyheters ställning i NATO-frågan, säger han. Jag kan inte acceptera den och du skriver ju regelbundet i tidningen.
Det blev ett snabbt ”tack och hej leverpastej”, konstaterar hon.
Hur vanligt är det att vänner gör slut på en vänskap, kanske inte så dramatiskt som Lars Norén, men att man ändå säger tack och hejdå på något vis? Inte särskilt vanligt skulle jag säga. Under alla intervjuer jag gjort i samband med arbetet min bok, Män emellan, var just den frågan alltid uppe: har du någon gång gjort slut med en vän? Och svaret var alltid nej, det har bara runnit ut i sanden. Så svarade alla, utom en av de intervjuade, som berättade hur det brast på en fjälltopp under en vandring. Vännen visade sig vara en helt annan person under press och blottade sidor av sig själv som min intervjuperson inte kunde acceptera.
Vandringen slutade med att var och en gick hem till sitt efter att ha pratat ut och gjort slut med varandra.
Hunden – människans bäste vän.
Det finns inga formella ceremonier för att bekräfta en vänskap och det finns inte heller några för att bryta en vänskap. Nästan alltid är det en lång svältkur som gäller. Vänskapen sätts på sparlåga, syretillförseln skruvas ner och till slut dör den av syrebrist.
Därför blev jag lite upprymd när jag läste Elisabeth Åsbrinks artikel. Det är säkert inte enkelt att vara vän med Lars Norén men han har i alla fall modet att göra slut, även om orsakerna är surrealistiska.
GP skriver om mäns vänskap
/i Uncategorized /av janlindvall@me.comMän kan behöva en paddelmatch eller ett par öl för att umgås och de undviker närhet och har svårt att prata känsliga saker med kompisarna. Män är helt enkelt kassa på vänskap, skrev journalisten Sanna Arbman Hansing, i en artikel om manlig vänskap i Göteborgs-Posten nyligen. Läs mer här.
Det är en intressant artikel men inte kan man säga att män är dåliga på vänskap, så där, rakt av. Snarare tar sig mäns vänskap andra uttryck än kvinnors. Män behöver bli bättre på vänskapsrelationer men inte med kvinnlig vänskap som enda måttstock.
I min bok, Män emellan – berättelser om vänskap, skriver jag att män är bra på att stötta och uppmuntra, på lågintensiva vänskapsrelationer, på lojalitet och band. Men män behöver också bli bättre på att odla nära vänskap och bekräfta dess betydelse för sig själva och inför andra. Det handlar om att uppgradera den manliga vänskapens betydelse.
Män behöver också förebilder och mentorer. Vänskap måste uppmuntras för att överleva och för det krävs träning. Det blir mycket learning by doing för många unga män. Undersökningar visar att män som växt upp med fäder som haft nära manliga vänner har lättare att själva skapa goda vänskapsrelationer i vuxen ålder. Därför behöver män förebilder för hur en vänskap skall vårdas. Vi behöver se våra fäder, farfar och morfar och andra vuxna män, ta hand om varandra och visa intresse för varandra. Vi behöver uppmuntra till mentorskap för goda vänskapsrelationer.
Schartau var inte schartauan
/i Uncategorized /av janlindvall@me.comSchartauanismens upphovsman var minsann ingen Schartauan! Det lär hans egen dotter ha sagt. Och inte är det en sträng kateket och predikant som tonar fram i Peter Lindes tre meter höga staty av Henric Schartau, vid Lunds domkyrka.
Linde har försett honom med guldring i vänster örsnibb. Långt, bakåtstruket hår och slängkappa. En stilig man. Modern. Sensuell. Långt från vår tids bild av en moraliserande, trångsynt förkunnare.
Vad är det som gör att Domkyrkoförsamlingen i Lund hedrar den man som många västkustbor och bohusläningar anser vara roten till både syndakataloger, helvetespredikningar och kvinnoprästmotstånd?
Statyn avtäcktes 2003 av dåvarande av ärkebiskopen och lundabon K.G. Hammar. Insamlingen började redan 1922. Det är alltså inget hugskott. Schartau har haft anseende som förkunnare och teolog under hela 1900-talet, långt utanför kretsen kring göteborgsbiskopen Bo Giertz.
Vår mest ansedde ärkebiskop, Nathan Söderblom, uppfattade exempelvis Schartau som en ”ovanligt skarpsynt religionspsykolog”. Han fascinerades främst av Schartaus förmåga att ge en systematisk framställning av människans inre förvandling vid mötet med Gud.
Henric Schartau föddes 1757 och var präst i Lund från 1785 fram till sin död 1825. Han blev snabbt känd för sin personliga predikokonst. Han betonade själavården och blev stilbildande med sin strikta tillämpning av predikometoden med inledning, ämne, tre underavdelningar och tillämpning efter nådens ordning.
Schartau var bra på att hålla ordning i guds rike. Inget tillkom av en slump, även om hans egen omvändelse skedde plötsligt och dramatiskt under en nattvardsgudstjänst i Ryssby kyrka 1778. ”Den gudomliga nådens genombrott” har han själv kallat händelsen.
Men annars var det Nådens ordning som gällde: uttrycket möter vi först under det tidiga 1700-talet i Christian von Wolffs teologi. Den beskriver vägen till en kristen tro genom kallelse, upplysning, omvändelse, pånyttfödelse, rättfärdiggörelse och förnyelse. Schartau blev den mest lysande uttolkaren av denna ordning.
Och eftersom västkustens prästerskap utbildats i Lund, blev han en inspiratör och kom att få stor påverkan på Göteborgs Stift. Och så sent som i början av 1900-talet svepte en Schartauväckelse genom stiftet.
Peter Lindes guldring i örat förbryllar. Det finns några få bilder bevarade av Henrik Schartau. Och där har han ring, säger Peter Linde på telefon från Stockholm.
Men ändå: guldring i örat. Symboliserande utanförskap. Gränsöverskridande könstillhörighet! Så långt från bilden av Schartauanismen.
27 år gammal blev han kommunister i Lund. Han gifte sig med sin företrädares änka. Så var traditionen. Catarina Elisabeth Barfoth. Mor till sju barn med avlidne kommunister Barfoth. Hon skulle få sju till med Henric.
Kontraktsprost i Lund 1813 där han predikar flitigt: 1700 manus finns bevarade. 900 är publicerade. Många tolkade av Bo Giertz, som är den som präglat vår bild av Schartau mer än någon annan. Han är filtret till Schartauanismen. Flitigt läst i Göteborg och Bohuslän.
Men i Schartaus hemstad har man en annan uppfattning av kontraktsprosten. Därför ringen i örat: det är en knäpp på näsan på alla schartauaner och kvinnoprästmotståndare.