Under många år medverkade författaren PO Enquist i radioprogrammet Allvarligt talat. Lyssnarna skrev in och ställde frågor i vilket ämne som helst, ofta vardagliga men ibland, djupt existentiella funderingar. Som Tores fråga hur det kan vara så att vi väljer dem som blir våra vänner men aldrig dem vi blir förälskade i? Eller, Sadjas undran, varför vi svenskar så sällan kramar varandra?
PO gav sina svar i radion, alltid med ett välskrivet manus som han läste från. Ett urval av dessa texter blivit en liten bok med samma titel som programmet.
Jag läser och kommer på mig själv att jag saknar PO Enquist. Vi hade behövt honom nu. Det finns så många frågor jag skulle vilja ställa honom, som vad skillnaden är mellan en lögn och en överdrift? Är allt som påstås vara lögn verkligen en lögn eller är det, i själva verket, bara en överdrift? Ja, jag skriver ”bara överdrift” eftersom det känns lättare att leva med en överdrift än med en lögn. Skulle polariseringen och misstron minska om vi upphörde att använda lögnen som begrepp och i stället uppmanade varandra att sluta med överdrifter. Vad skulle PO Enquist svara på den frågan? Kanske så här:
Ja, du ställer frågan om det finns en skillnad mellan lögn och överdrift och jag förstår din undran.
En annan fråga är om jag är rätt person att svara. Jag är, som du vet, författare och lever, i någon mening, på lögn, dikt och överdrifter. Det är så författandet fungerar, förstår du.
Men ingen vill bli anklagad för att fara med lögn och osanning, inte ens den som ljuger. Då är det lättare att bära påståendet att man överdriver. Det har en annan färgskala, är mer nyanserat och blir inte ett rakt fördömande på samma vis som påståendet att man ljuger. På så vis skulle kanske en sådan glidning i språket minska spänningarna.
Vet du, vi skulle också kunna byta ut båda orden och ersätta med sant och osant.
Är det du säger verkligen sant? Det är en svår fråga att krypa ur. Det blir liksom att nagla fast den potentielle lögnaren, frågan erbjuder, så att säga, en möjlighet att revidera det man sagt.
– Jag överdrev nog en aning, kanske svaret blir. Och då blir det genast lugnare, eller hur. Han eller hon, som precis farit med en lögn, kan på så vis smyga ut bakvägen.
Vi kan vara överens om, du och jag, att ingen bör ljuga men kan vi leva med överdrifter? De sker hela tiden, inte sällan för att vi vill väl eller är så övertygade, i vår tro eller i politiken eller av kärlek eller något annat, att det sker omedvetet. Nästan blir säkert, 90 blir 100 och en liten risk blir riskfritt. Små överdrifter, var och en för sig, men satta i system närmar vi oss ändå lögnen.
Ja, du märker att jag inte är helt säker själv. Men eftersom både du och jag, förstår jag av din fråga, är uppväxta med Bibeln, kan vi landa där till slut, i Efesierbrevet: Lägg därför bort lögnen och tala sanning med varandra eftersom vi är varandras lemmar, kan vi läsa där.
Det är ändå ett svar.
Kanske hade PO Enquist svarat ungefär så, inget tvärsäkert, mer resonerande men ändå med en botten, en grundton. Det är botten som är det viktiga. Själva grundkänningen. Att stå stadigt.
Och PO, jag har en fråga till, när vi ändå håller på: vad betyder det lilla ordet Besinning för dig? Det är kanske en överraskande fråga men vi är några i Betlehemskyrkan i Göteborg som, under det senaste året, tänkt och skrivit en serie artiklar på temat Besinning. Så min fråga är nu: Besinning, vilken innebörd har det för dig?
Ja, vet du, inte är det någon konstig fråga för mig. Jag, som är uppväxt i den norrländska fromheten vet nog mer än de flesta vad det innebär att besinna sig. Man skall icke förhäva sig. Inte göra sig stor. Och i den tid ni lever i, jag skriver ni för jag befinner mig ju på en annan plats sedan en tid, finns det för många narcissister som älskar sig själva och det är nästan alltid olidligt.
Saken är den, och det är ingen liten sak, att du måste leva så du har respekt för dig själv, respekt både för dig själv och för andra. Jag ska ta ett exempel, en känd och lite otäck berättelse. Hoppas du tål att höra; för några år sedan, jag tror det var 2018, blev en ung amerikansk missionär vid namn John Allen Chan, dödad på ön North Sentinel Island av öns befolkning, som kallas sentineleser. De lever isolerade från omvärlden på sin ö, väster om Thailand, i Bengaliska bukten. Trots förbudet att besöka ön, främst för att inte smitta öborna med dödliga sjukdomar, gjorde Chan upprepade försök att gå iland för att missionera och, som han uttryckte det, sprida det glada budskapet. Han stod vid strandkanten och sjöng gospels och ropade ”My name is John and I love you and Jesus loves you”. Tre gånger blev han utbuad och ivägkörd. Vid fjärde försöket tappade öborna tålamodet. En pil avlossades som träffade Chan. Han dog på fläcken.
Ja, vet du, det är en sorglig historia men den säger något om din fråga, vad det innebär att besinna sig.
Det handlar om att se den andre, se och försöka förstå.
Och kanske finns ännu ett svar i en annan fråga, dock något svårtolkad, som jag fått. Här kommer den:
”Kan man bara äta den goda krämen på ett Singoallakex och kasta bort resten?
Du vet säkert hur det ser ut, det lite torra kexet med en söt och rysligt god kräm uppe på. Kan man slicka av det goa och kasta resten? Eller är det skamlöst. Ett slöseri bortom det vi kan acceptera? Borde jag alltså besinna mig och äta hela kexet, även om jag inte gillar det torra? Det är frågan.
Vet du, livet är ett vardagsarbete. Långsiktigt och envetet. Inte alltid så glamoröst. Men både du och jag är väl förtrogna med, eftersom vi tillbringat mycket tid i någon Rörelse, att ingen lever för sig själv. Vi är varandras lemmar. Och när vi förstått det kan vi, vid högtidliga tillfällen, ändå tillåta oss att slicka av krämen på Singoallakexet och kasta resten.
/Jan Lindvall
https://media.janlindvall.se/2025/09/DSCF7882.jpg11112048janlindvall@me.comhttp://media.janlindvall.se/2020/10/logo-black-2-1.pngjanlindvall@me.com2025-09-25 15:37:012025-09-25 15:37:03Allvarligt talat – om att besinna sig
”Kan du inte skriva något vackert om min man”, frågade en kvinna en dag när de möttes utanför apoteket. Hon var nybliven änka och våndades nu över minnesrunan i lokaltidningen. ”Av andra uppfattades han som vrång och vresig men bakom fasaden var han en ängel”, berättade hon. Och han skrev, en lång och innerlig text till minne över hennes make, som trots häftigt humör, alltid hade tagit väl hand om sin familj.
Han var bra på att skriva, särskilt minnesord och det hände att anhöriga kontaktade honom för att få hjälp. Det fanns, tyckte han, en särskild värme i tidningarnas minnesrunor. Aldrig att han läst ett negativt ord om någon bortgången och det kändes meningsfullt att hjälpa till i en svår stund.
***
En sen kväll ringde en man om en arbetskamrat som gått bort i en cancersjukdom och nu ville arbetslaget skriva något tillsammans, men de hade svårt att enas kring en gemensam text. Upplevelsen av den bortgångne var för olika. Och han skrev, om kamraten i gänget, om att inte kunna vara alla till lags men ändå göra avtryck.
En dag träffade han en gammal klasskamrat på ICA som berättade att hennes mamma dött och nu fanns det en förväntan i familjen att hon, som var äldsta barnet, skulle skriva några rader i lokaltidningen. ”Jag klarar inte av det”, sa hon med ynklig röst, ”det är som orden inte finns där inne. Och då kom jag att tänka på att du hjälpte mig med en uppsats på gymnasiet en gång. Du skriver så bra”, tillade hon. Och han skrev, om en mammas omsorg, om villkorslös kärlek och att alltid finnas till hands.
***
Några veckor senare hörde lokaltidningen av sig. Vi har förstått att du hjälper folk att skriva minnesord över deras anhöriga och nu undrar vi om du kan tänka dig att hjälpa fler? Det händer att det ringer människor till tidningen som förlorat en nära anhörig eller vän och som vill skriva något, men som inte vet hur man gör och då tänkte vi att du kanske ville hjälpa till?
Han uppfattade det som ett hedersuppdrag, som att bli ombedd att vara värd på ett bröllop, med den skillnaden att han inte kände de bortgångna. Efter några dagars betänketid tackade han ja och påminde samtidigt redaktören om att han behövde veta namn, ålder, kön, vad den döde arbetat med, familjeförhållanden och gärna något om fritidsintressen.
Det gick några dagar, så kom det första uppdraget: en kvinna, 63 år, hastigt bortgången i en olycka. Maken, som var några år äldre, och barnen hade svårt att formulera sin sorg i ord. Chocken och händelsen var alltför brutal. Han skrev en lång runa, väl förankrad i egna upplevelser av olyckor och död. Hans egen mamma hade omkommit i en trafikolycka. Han visste vad det innebar att få ett plötsligt dödsbud. Särskilt stor omsorg lade han på textens avslutande avsnitt som handlade om allt det som nu inte skulle bli av och det sorgliga i att ryckas bort så tidigt i livet.
En dryg vecka senare fick han ett samtal från änkemannen som ville uttrycka sin stora tacksamhet. Han hade, sa mannen, fångat hans egna känslor på pricken, särskilt i det sista avsnittet.
***
Det gick en tid och uppdragen blev fler och när sommaren gick över i höst, var han uppe i tre minnesrunor i veckan. Och fler skulle det bli. En förmiddag kontaktades han av ortens begravningsentreprenör. Hon hade hört talas om hans spökskriverier, det var så hon uttryckte saken, och undrade nu om han kunde tänka sig att skriva några minnesord åt begravningsbyrån? Det hade blivit allt vanligare att anhöriga ville upprätta en digital minnesplats på nätet där man samlade bilder och berättelser om den döde. En sådan minneslund behövde några sammanfattande och inledande ord och nu var hennes fråga om han kunde skriva sådana texter? Ganska kort, 2000 tecken, med ett koncentrerat tilltal. De kom överens om att han skulle skriva en provtext om en fiktiv person. Innan de hunnit lägga på undrade begravningsentreprenören vad det var som gjorde att han skrev alla dessa minnesord?
Han var inte förberedd på frågan och det blev därför tyst i luren. Ingen hade undrat tidigare utan bara tackat för hans omsorg och engagemang. Flera uttryckte också att han skrev så vackert. Orden landade som snöflingor i en annars uppslitande tillvaro för de drabbade. När man läste var det som att bäddas in under ett skyddande snötäcke. Allt lades till rätta. Det var som att stå i trädgården en vinterkväll med snön runt fötterna och stadens ljud på avstånd, närvarande men på behaglig distans. Sorgen fanns kvar men den blev liksom inbäddad.
***
Vad han tänkte själv var inte lätt att förstå. Skrivandet hade nått en sådan omfattning att det upptog nästan all fritid. Inför varje artikel behövde han läsa på om den bortgångne. Mycket tid gick åt att läsa andras minnesord, för att få inspiration och nya idéer. Den största oron, som allt oftare höll honom vaken på nätterna, var risken att upprepa sig, att använda samma utryck i olika minnesrunor.
Därför hade han utarbetat ett snillrikt system på ett Excelblad där han bokförde de mest använda uttrycken. Som ”hängiven”, det var ett omdöme som gällde de flesta. Alltid var man hängiven något. Eller uttrycket ”gjorde skillnad”. Alla människor gjorde, i någon mening, skillnad. Det sade sig självt. Skillnaden var ju den bortgångne. Per definition.
Ju mer han skrev ju större var risken att han återkom till dessa, kan man tycka, ganska generaliserande och lite banala egenskaper hos en människa. Därför hade han skapat sitt Excelblad där han noga prickade av när han använt ordet och i vilken minnestext. Det var ett tidsödande arbete, men nödvändigt ansåg han.
Kanske hade skrivandet något att göra med hans beundran för riktigt duktiga servitörer, sådana som fick gästerna att känna sig betydelsefulla för några timmar, som bjöd på uppmärksamhet utan att det kändes insmickrande. Han hade upplevt det några gånger, det var som att befinna sig i ett stort varmt ljus.
***
Han läste sin första runa när han fyllt tolv år. Det var ju ovanligt, att en så ung kille läste dödsannonser, men den våren hade tre klasskamrater börjat mobba honom på vägen till och från skolan. Han blev allt mer deprimerad och på kvällarna kom tankarna på att ta livet av sig, skita i allt ihop, försvinna och låta mobbarna stå där med dåligt samvete.
Genom att läsa runor upptäckte han en ny värld. Det var som att kliva in i ett rum av ren kärlek, inga mobbare naturligtvis, inte ens ett hårt ord, en bakslug kommentar eller ett retsamt förlöjligande av något som sagts eller gjorts. Det var enbart värme, goda tankar och bekräftelse. Han var övertygad om att upptäckten av den världen, räddade hans liv. Utan minnesrunorna skulle han tagit livet av sig, det var han ganska säker på.
Senare, när han blev vuxen, fortsatte läsandet som en rutin och ett sätt att tanka in kärlek. Då upptäckte han också skärpan i många runor, hur människor ansträngt sig att sammanfatta och fläta ihop ett liv, hur oansenligt det än hade varit. Han upplevde det som att stå längst ut på en trampolin, redo att hoppa. Då gick det inte att schabbla eller snubbla. Man hade en chans och det gällde att ta den. Att skriva ett minnesord över en människa var inget hastverk. Det var det sista som skulle sägas om den bortgångne och det fick inte slarvas bort.
Därför tog han alltid god tid på sig. Han vägde varje ord, funderade på hur de anhöriga skulle känna när de läste och hur den döde skulle uppfattat det han skrev.
Men det slet på honom.
***
Två år efter att han skrivit den första minnesrunan, kände han plötsligt en stor trötthet, eller snarare tomhet. Och när han läst igenom Excelarken i sin jakt på ord som riskerade att upprepas, upptäckte han att det var slut på flera vackra och känsloladdade uttryck som ”trogen sin övertygelse” eller ”lojal vän”. Ett ord som ”livskamrat”, som han använde för att han tyckte det lät varmare än ord som ”hustru” eller det opersonliga ”sambo”, hade han använt inte mindre än 47 gånger. Det framkom tydligt i hans Excelblad.
Nu satt han här med ett uppdrag att skriva något om en hastigt bortgången man, blott 47 år gammal trebarnsfar. Han hade lämnat minsta barnet på förskolan, gått till sitt arbete, varit i köket och hämtat en kopp kaffe och sedan gått in på sitt rum. När det var dags för morgonmötet kom han inte ut och när arbetskamraterna öppnade dörren till arbetsrummet satt han död i stolen. Hjärtat hade plötsligt slutat slå.
Vad skriver man om en sådan händelse, tänkte han. Allt var ju så otroligt sorgligt. Han sökte i tanken efter ett användbart, sammanfattande ord, eller i alla fall en mening, som kunde fånga hela tragiken och samtidigt skänka ett visst hopp.
Men den här gången hittade han ingenting. Han var liksom uttömd. Orden var slut, Excelarket fulltecknat. De ofta använda orden och uttrycken kändes plötsligt slitna och banala. Men det fanns, trots allt, en deadline han måste hålla. En text skulle tryckas och anhöriga skulle läsa och han kände paniken komma krypande.
Om jag inte kan förmå mig att skriva om den bortgångne kan jag i alla fall skriva vad jag själv känner, tänkte han, bli personlig för en gång skull.
Till slut skrev han en enda rad:
”Allt är som det är och det finns en vila i det”.
Han läste vad han skrivit och tänkte att det är kort, troligen för kort, men det är vad jag förmår just nu. Och det är ärligt.
Därefter tryckte han på Skicka och fällde ner locket på sin laptop.
https://media.janlindvall.se/2024/01/DSCF1028.jpg12782048janlindvall@me.comhttp://media.janlindvall.se/2020/10/logo-black-2-1.pngjanlindvall@me.com2024-02-06 09:29:482024-02-07 11:17:33Mannen som slutade skriva minnesrunor
Björn Wiman, DN:s kulturchef, har sett filmen The banshees of Inisherin. Den träffar honom som ett slag i mellangärdet, skriver han, eftersom som han påminns om en egen havererad vänskapsrelation. Länk här till DN: https://www.dn.se/kultur/bjorn-wiman-varlden-foll-samman-nar-min-baste-van-lamnade-mig/
Det är ovanligt att en vänskapsrelation avslutas på samma vis som man ofta avslutar kärleksrelationer. I min bok Män emellan ställer jag just den frågan, om någon av de intervjuade männen har gjort slut med vännen. Men nej, det är inte så man gör. Börjar det skava får relationen rinna ut i sanden. Den omtumlande berättelsen i filmen är ovanlig. Det är sällan så vi män gör, vilket stämmer till eftertanke. För vilken betydelse har en relation haft som vi inte ens förmår att avsluta?
Det märkvärdiga i vår tid är vänskapens kliv ut i offentligheten. Genom sociala medier kan hundratals, kanske tusentals vänner följa våra liv på avstånd. Det är som att leva i ett skyltfönster och frågan är vad det gör med våra relationer.
Här hänger inte männen med, säger forskarna. Vi är sämre på att skapa relationer i en tid när nästan allt handlar om relationer. Särskilt de lite äldre männen som egentligen borde ha tiden och livserfarenheten att förstå vad vänner betyder. Göran Greider, som verkar så glad och utåtriktad i offentligheten, skriver att han inte har några vänner, bara ett vitt ark papper: ”Jag är rätt så mycket av en ensamvarg, utanför familjen har jag nog ingen som jag kan öppna mig för totalt. Den vita sidan i skrivmaskinen, eller datorskärmen, är min bäste vän.”
Och Kenth, skogsbonde och jägare, säger i boken att det är gemenskapen som är viktigast i jaktlaget, inte skjutandet. Ändå är det sällan som jaktveckornas gemenskap leder till en djupare vänskap.
Vänskap mellan män är en outnyttjad resurs. Män behöver bli bättre på vänskapsrelationer men inte nödvändigtvis med kvinnlig vänskap som måttstock. Män är ofta bra på att stötta. Starka band mellan män är någonting fint, kanske inte så intimt, snarare som en lågintensiv lojalitet. En sida vid sida relation.
Men framförallt behövs förebilder. Det blir mycket learning by doing för oss män. Forskningen visar att män som växt upp med fäder som haft nära manliga vänner har lättare att skapa vänskapsrelationer i vuxen ålder.
Så var det för Sven. Mamma dör i början av 60-talet och pappa tar ensam vårdnad, vilket var ganska unikt då. I åtta år levde Sven med sin pappa, innan han också dör. Han hade flera nära manliga vänner som hela tiden fanns i hemmet. ”Jag är van vid mäns vänskap”, säger Sven under vårt samtal. ”Det var få kvinnor som passerade förbi men det var många män runt köksbordet. Jag är van vid det och så vill jag ha det”.
https://media.janlindvall.se/2023/02/The-Banshees-of-Inisherin-1024x683-1.jpg6831024janlindvall@me.comhttp://media.janlindvall.se/2020/10/logo-black-2-1.pngjanlindvall@me.com2023-02-05 11:38:422023-02-05 11:58:35Ovanligt att vänner gör slut
Allvarligt talat – om att besinna sig
/i Uncategorized /av janlindvall@me.comUnder många år medverkade författaren PO Enquist i radioprogrammet Allvarligt talat. Lyssnarna skrev in och ställde frågor i vilket ämne som helst, ofta vardagliga men ibland, djupt existentiella funderingar. Som Tores fråga hur det kan vara så att vi väljer dem som blir våra vänner men aldrig dem vi blir förälskade i? Eller, Sadjas undran, varför vi svenskar så sällan kramar varandra?
PO gav sina svar i radion, alltid med ett välskrivet manus som han läste från. Ett urval av dessa texter blivit en liten bok med samma titel som programmet.
Jag läser och kommer på mig själv att jag saknar PO Enquist. Vi hade behövt honom nu. Det finns så många frågor jag skulle vilja ställa honom, som vad skillnaden är mellan en lögn och en överdrift? Är allt som påstås vara lögn verkligen en lögn eller är det, i själva verket, bara en överdrift? Ja, jag skriver ”bara överdrift” eftersom det känns lättare att leva med en överdrift än med en lögn. Skulle polariseringen och misstron minska om vi upphörde att använda lögnen som begrepp och i stället uppmanade varandra att sluta med överdrifter. Vad skulle PO Enquist svara på den frågan? Kanske så här:
Ja, du ställer frågan om det finns en skillnad mellan lögn och överdrift och jag förstår din undran.
En annan fråga är om jag är rätt person att svara. Jag är, som du vet, författare och lever, i någon mening, på lögn, dikt och överdrifter. Det är så författandet fungerar, förstår du.
Men ingen vill bli anklagad för att fara med lögn och osanning, inte ens den som ljuger. Då är det lättare att bära påståendet att man överdriver. Det har en annan färgskala, är mer nyanserat och blir inte ett rakt fördömande på samma vis som påståendet att man ljuger. På så vis skulle kanske en sådan glidning i språket minska spänningarna.
Vet du, vi skulle också kunna byta ut båda orden och ersätta med sant och osant.
Är det du säger verkligen sant? Det är en svår fråga att krypa ur. Det blir liksom att nagla fast den potentielle lögnaren, frågan erbjuder, så att säga, en möjlighet att revidera det man sagt.
– Jag överdrev nog en aning, kanske svaret blir. Och då blir det genast lugnare, eller hur. Han eller hon, som precis farit med en lögn, kan på så vis smyga ut bakvägen.
Vi kan vara överens om, du och jag, att ingen bör ljuga men kan vi leva med överdrifter? De sker hela tiden, inte sällan för att vi vill väl eller är så övertygade, i vår tro eller i politiken eller av kärlek eller något annat, att det sker omedvetet. Nästan blir säkert, 90 blir 100 och en liten risk blir riskfritt. Små överdrifter, var och en för sig, men satta i system närmar vi oss ändå lögnen.
Ja, du märker att jag inte är helt säker själv. Men eftersom både du och jag, förstår jag av din fråga, är uppväxta med Bibeln, kan vi landa där till slut, i Efesierbrevet: Lägg därför bort lögnen och tala sanning med varandra eftersom vi är varandras lemmar, kan vi läsa där.
Det är ändå ett svar.
Kanske hade PO Enquist svarat ungefär så, inget tvärsäkert, mer resonerande men ändå med en botten, en grundton. Det är botten som är det viktiga. Själva grundkänningen. Att stå stadigt.
Och PO, jag har en fråga till, när vi ändå håller på: vad betyder det lilla ordet Besinning för dig? Det är kanske en överraskande fråga men vi är några i Betlehemskyrkan i Göteborg som, under det senaste året, tänkt och skrivit en serie artiklar på temat Besinning. Så min fråga är nu: Besinning, vilken innebörd har det för dig?
Ja, vet du, inte är det någon konstig fråga för mig. Jag, som är uppväxt i den norrländska fromheten vet nog mer än de flesta vad det innebär att besinna sig. Man skall icke förhäva sig. Inte göra sig stor. Och i den tid ni lever i, jag skriver ni för jag befinner mig ju på en annan plats sedan en tid, finns det för många narcissister som älskar sig själva och det är nästan alltid olidligt.
Saken är den, och det är ingen liten sak, att du måste leva så du har respekt för dig själv, respekt både för dig själv och för andra. Jag ska ta ett exempel, en känd och lite otäck berättelse. Hoppas du tål att höra; för några år sedan, jag tror det var 2018, blev en ung amerikansk missionär vid namn John Allen Chan, dödad på ön North Sentinel Island av öns befolkning, som kallas sentineleser. De lever isolerade från omvärlden på sin ö, väster om Thailand, i Bengaliska bukten. Trots förbudet att besöka ön, främst för att inte smitta öborna med dödliga sjukdomar, gjorde Chan upprepade försök att gå iland för att missionera och, som han uttryckte det, sprida det glada budskapet. Han stod vid strandkanten och sjöng gospels och ropade ”My name is John and I love you and Jesus loves you”. Tre gånger blev han utbuad och ivägkörd. Vid fjärde försöket tappade öborna tålamodet. En pil avlossades som träffade Chan. Han dog på fläcken.
Ja, vet du, det är en sorglig historia men den säger något om din fråga, vad det innebär att besinna sig.
Det handlar om att se den andre, se och försöka förstå.
Och kanske finns ännu ett svar i en annan fråga, dock något svårtolkad, som jag fått. Här kommer den:
”Kan man bara äta den goda krämen på ett Singoallakex och kasta bort resten?
Du vet säkert hur det ser ut, det lite torra kexet med en söt och rysligt god kräm uppe på. Kan man slicka av det goa och kasta resten? Eller är det skamlöst. Ett slöseri bortom det vi kan acceptera? Borde jag alltså besinna mig och äta hela kexet, även om jag inte gillar det torra? Det är frågan.
Vet du, livet är ett vardagsarbete. Långsiktigt och envetet. Inte alltid så glamoröst. Men både du och jag är väl förtrogna med, eftersom vi tillbringat mycket tid i någon Rörelse, att ingen lever för sig själv. Vi är varandras lemmar. Och när vi förstått det kan vi, vid högtidliga tillfällen, ändå tillåta oss att slicka av krämen på Singoallakexet och kasta resten.
/Jan Lindvall
Mannen som slutade skriva minnesrunor
/i Uncategorized /av janlindvall@me.comNovell av Jan Lindvall
”Kan du inte skriva något vackert om min man”, frågade en kvinna en dag när de möttes utanför apoteket. Hon var nybliven änka och våndades nu över minnesrunan i lokaltidningen. ”Av andra uppfattades han som vrång och vresig men bakom fasaden var han en ängel”, berättade hon. Och han skrev, en lång och innerlig text till minne över hennes make, som trots häftigt humör, alltid hade tagit väl hand om sin familj.
Han var bra på att skriva, särskilt minnesord och det hände att anhöriga kontaktade honom för att få hjälp. Det fanns, tyckte han, en särskild värme i tidningarnas minnesrunor. Aldrig att han läst ett negativt ord om någon bortgången och det kändes meningsfullt att hjälpa till i en svår stund.
***
En sen kväll ringde en man om en arbetskamrat som gått bort i en cancersjukdom och nu ville arbetslaget skriva något tillsammans, men de hade svårt att enas kring en gemensam text. Upplevelsen av den bortgångne var för olika. Och han skrev, om kamraten i gänget, om att inte kunna vara alla till lags men ändå göra avtryck.
En dag träffade han en gammal klasskamrat på ICA som berättade att hennes mamma dött och nu fanns det en förväntan i familjen att hon, som var äldsta barnet, skulle skriva några rader i lokaltidningen. ”Jag klarar inte av det”, sa hon med ynklig röst, ”det är som orden inte finns där inne. Och då kom jag att tänka på att du hjälpte mig med en uppsats på gymnasiet en gång. Du skriver så bra”, tillade hon. Och han skrev, om en mammas omsorg, om villkorslös kärlek och att alltid finnas till hands.
***
Några veckor senare hörde lokaltidningen av sig. Vi har förstått att du hjälper folk att skriva minnesord över deras anhöriga och nu undrar vi om du kan tänka dig att hjälpa fler? Det händer att det ringer människor till tidningen som förlorat en nära anhörig eller vän och som vill skriva något, men som inte vet hur man gör och då tänkte vi att du kanske ville hjälpa till?
Han uppfattade det som ett hedersuppdrag, som att bli ombedd att vara värd på ett bröllop, med den skillnaden att han inte kände de bortgångna. Efter några dagars betänketid tackade han ja och påminde samtidigt redaktören om att han behövde veta namn, ålder, kön, vad den döde arbetat med, familjeförhållanden och gärna något om fritidsintressen.
Det gick några dagar, så kom det första uppdraget: en kvinna, 63 år, hastigt bortgången i en olycka. Maken, som var några år äldre, och barnen hade svårt att formulera sin sorg i ord. Chocken och händelsen var alltför brutal. Han skrev en lång runa, väl förankrad i egna upplevelser av olyckor och död. Hans egen mamma hade omkommit i en trafikolycka. Han visste vad det innebar att få ett plötsligt dödsbud. Särskilt stor omsorg lade han på textens avslutande avsnitt som handlade om allt det som nu inte skulle bli av och det sorgliga i att ryckas bort så tidigt i livet.
En dryg vecka senare fick han ett samtal från änkemannen som ville uttrycka sin stora tacksamhet. Han hade, sa mannen, fångat hans egna känslor på pricken, särskilt i det sista avsnittet.
***
Det gick en tid och uppdragen blev fler och när sommaren gick över i höst, var han uppe i tre minnesrunor i veckan. Och fler skulle det bli. En förmiddag kontaktades han av ortens begravningsentreprenör. Hon hade hört talas om hans spökskriverier, det var så hon uttryckte saken, och undrade nu om han kunde tänka sig att skriva några minnesord åt begravningsbyrån? Det hade blivit allt vanligare att anhöriga ville upprätta en digital minnesplats på nätet där man samlade bilder och berättelser om den döde. En sådan minneslund behövde några sammanfattande och inledande ord och nu var hennes fråga om han kunde skriva sådana texter? Ganska kort, 2000 tecken, med ett koncentrerat tilltal. De kom överens om att han skulle skriva en provtext om en fiktiv person. Innan de hunnit lägga på undrade begravningsentreprenören vad det var som gjorde att han skrev alla dessa minnesord?
Han var inte förberedd på frågan och det blev därför tyst i luren. Ingen hade undrat tidigare utan bara tackat för hans omsorg och engagemang. Flera uttryckte också att han skrev så vackert. Orden landade som snöflingor i en annars uppslitande tillvaro för de drabbade. När man läste var det som att bäddas in under ett skyddande snötäcke. Allt lades till rätta. Det var som att stå i trädgården en vinterkväll med snön runt fötterna och stadens ljud på avstånd, närvarande men på behaglig distans. Sorgen fanns kvar men den blev liksom inbäddad.
***
Vad han tänkte själv var inte lätt att förstå. Skrivandet hade nått en sådan omfattning att det upptog nästan all fritid. Inför varje artikel behövde han läsa på om den bortgångne. Mycket tid gick åt att läsa andras minnesord, för att få inspiration och nya idéer. Den största oron, som allt oftare höll honom vaken på nätterna, var risken att upprepa sig, att använda samma utryck i olika minnesrunor.
Därför hade han utarbetat ett snillrikt system på ett Excelblad där han bokförde de mest använda uttrycken. Som ”hängiven”, det var ett omdöme som gällde de flesta. Alltid var man hängiven något. Eller uttrycket ”gjorde skillnad”. Alla människor gjorde, i någon mening, skillnad. Det sade sig självt. Skillnaden var ju den bortgångne. Per definition.
Ju mer han skrev ju större var risken att han återkom till dessa, kan man tycka, ganska generaliserande och lite banala egenskaper hos en människa. Därför hade han skapat sitt Excelblad där han noga prickade av när han använt ordet och i vilken minnestext. Det var ett tidsödande arbete, men nödvändigt ansåg han.
Kanske hade skrivandet något att göra med hans beundran för riktigt duktiga servitörer, sådana som fick gästerna att känna sig betydelsefulla för några timmar, som bjöd på uppmärksamhet utan att det kändes insmickrande. Han hade upplevt det några gånger, det var som att befinna sig i ett stort varmt ljus.
***
Han läste sin första runa när han fyllt tolv år. Det var ju ovanligt, att en så ung kille läste dödsannonser, men den våren hade tre klasskamrater börjat mobba honom på vägen till och från skolan. Han blev allt mer deprimerad och på kvällarna kom tankarna på att ta livet av sig, skita i allt ihop, försvinna och låta mobbarna stå där med dåligt samvete.
Genom att läsa runor upptäckte han en ny värld. Det var som att kliva in i ett rum av ren kärlek, inga mobbare naturligtvis, inte ens ett hårt ord, en bakslug kommentar eller ett retsamt förlöjligande av något som sagts eller gjorts. Det var enbart värme, goda tankar och bekräftelse. Han var övertygad om att upptäckten av den världen, räddade hans liv. Utan minnesrunorna skulle han tagit livet av sig, det var han ganska säker på.
Senare, när han blev vuxen, fortsatte läsandet som en rutin och ett sätt att tanka in kärlek. Då upptäckte han också skärpan i många runor, hur människor ansträngt sig att sammanfatta och fläta ihop ett liv, hur oansenligt det än hade varit. Han upplevde det som att stå längst ut på en trampolin, redo att hoppa. Då gick det inte att schabbla eller snubbla. Man hade en chans och det gällde att ta den. Att skriva ett minnesord över en människa var inget hastverk. Det var det sista som skulle sägas om den bortgångne och det fick inte slarvas bort.
Därför tog han alltid god tid på sig. Han vägde varje ord, funderade på hur de anhöriga skulle känna när de läste och hur den döde skulle uppfattat det han skrev.
Men det slet på honom.
***
Två år efter att han skrivit den första minnesrunan, kände han plötsligt en stor trötthet, eller snarare tomhet. Och när han läst igenom Excelarken i sin jakt på ord som riskerade att upprepas, upptäckte han att det var slut på flera vackra och känsloladdade uttryck som ”trogen sin övertygelse” eller ”lojal vän”. Ett ord som ”livskamrat”, som han använde för att han tyckte det lät varmare än ord som ”hustru” eller det opersonliga ”sambo”, hade han använt inte mindre än 47 gånger. Det framkom tydligt i hans Excelblad.
Nu satt han här med ett uppdrag att skriva något om en hastigt bortgången man, blott 47 år gammal trebarnsfar. Han hade lämnat minsta barnet på förskolan, gått till sitt arbete, varit i köket och hämtat en kopp kaffe och sedan gått in på sitt rum. När det var dags för morgonmötet kom han inte ut och när arbetskamraterna öppnade dörren till arbetsrummet satt han död i stolen. Hjärtat hade plötsligt slutat slå.
Vad skriver man om en sådan händelse, tänkte han. Allt var ju så otroligt sorgligt. Han sökte i tanken efter ett användbart, sammanfattande ord, eller i alla fall en mening, som kunde fånga hela tragiken och samtidigt skänka ett visst hopp.
Men den här gången hittade han ingenting. Han var liksom uttömd. Orden var slut, Excelarket fulltecknat. De ofta använda orden och uttrycken kändes plötsligt slitna och banala. Men det fanns, trots allt, en deadline han måste hålla. En text skulle tryckas och anhöriga skulle läsa och han kände paniken komma krypande.
Om jag inte kan förmå mig att skriva om den bortgångne kan jag i alla fall skriva vad jag själv känner, tänkte han, bli personlig för en gång skull.
Till slut skrev han en enda rad:
”Allt är som det är och det finns en vila i det”.
Han läste vad han skrivit och tänkte att det är kort, troligen för kort, men det är vad jag förmår just nu. Och det är ärligt.
Därefter tryckte han på Skicka och fällde ner locket på sin laptop.
Ovanligt att vänner gör slut
/i Uncategorized /av janlindvall@me.comBjörn Wiman, DN:s kulturchef, har sett filmen The banshees of Inisherin. Den träffar honom som ett slag i mellangärdet, skriver han, eftersom som han påminns om en egen havererad vänskapsrelation. Länk här till DN: https://www.dn.se/kultur/bjorn-wiman-varlden-foll-samman-nar-min-baste-van-lamnade-mig/
Det är ovanligt att en vänskapsrelation avslutas på samma vis som man ofta avslutar kärleksrelationer. I min bok Män emellan ställer jag just den frågan, om någon av de intervjuade männen har gjort slut med vännen. Men nej, det är inte så man gör. Börjar det skava får relationen rinna ut i sanden. Den omtumlande berättelsen i filmen är ovanlig. Det är sällan så vi män gör, vilket stämmer till eftertanke. För vilken betydelse har en relation haft som vi inte ens förmår att avsluta?
Det märkvärdiga i vår tid är vänskapens kliv ut i offentligheten. Genom sociala medier kan hundratals, kanske tusentals vänner följa våra liv på avstånd. Det är som att leva i ett skyltfönster och frågan är vad det gör med våra relationer.
Här hänger inte männen med, säger forskarna. Vi är sämre på att skapa relationer i en tid när nästan allt handlar om relationer. Särskilt de lite äldre männen som egentligen borde ha tiden och livserfarenheten att förstå vad vänner betyder. Göran Greider, som verkar så glad och utåtriktad i offentligheten, skriver att han inte har några vänner, bara ett vitt ark papper: ”Jag är rätt så mycket av en ensamvarg, utanför familjen har jag nog ingen som jag kan öppna mig för totalt. Den vita sidan i skrivmaskinen, eller datorskärmen, är min bäste vän.”
Och Kenth, skogsbonde och jägare, säger i boken att det är gemenskapen som är viktigast i jaktlaget, inte skjutandet. Ändå är det sällan som jaktveckornas gemenskap leder till en djupare vänskap.
Vänskap mellan män är en outnyttjad resurs. Män behöver bli bättre på vänskapsrelationer men inte nödvändigtvis med kvinnlig vänskap som måttstock. Män är ofta bra på att stötta. Starka band mellan män är någonting fint, kanske inte så intimt, snarare som en lågintensiv lojalitet. En sida vid sida relation.
Men framförallt behövs förebilder. Det blir mycket learning by doing för oss män. Forskningen visar att män som växt upp med fäder som haft nära manliga vänner har lättare att skapa vänskapsrelationer i vuxen ålder.
Så var det för Sven. Mamma dör i början av 60-talet och pappa tar ensam vårdnad, vilket var ganska unikt då. I åtta år levde Sven med sin pappa, innan han också dör. Han hade flera nära manliga vänner som hela tiden fanns i hemmet. ”Jag är van vid mäns vänskap”, säger Sven under vårt samtal. ”Det var få kvinnor som passerade förbi men det var många män runt köksbordet. Jag är van vid det och så vill jag ha det”.