Aase Berg, poet och författare, granskar dagböcker i tidningen VI. Hon förefaller mest upptagen av vem som är vän med vem och vad som skrivs om henne själv men skriver också att hon är svag för Ulf Lundells dagböcker, hans griniga tugg om väder, bilar, alkohol och allehanda krämpor. Men Lundells påstående, att livet egentligen består av två tillstånd, lidande eller leda, är främmande för henne. Hon förstår inte det där med leda. Själv har hon aldrig tråkigt.
Hon läser Jan Guillou också, Den som dödade helvetets änglar och funderar över om det verkligen kan kallas dagbok? Är det inte, rätt och slätt, en kamouflerad självbiografi? Tonfallet är emellertid detsamma som i exempelvis Lundells dagböcker: ogestaltad text, som på sociala medier ungefär och samtidskommentarer.
Jag läser själv Vardagar 6 just nu och förstår vad Berg menar med ogestaltat. Det är någonting med det omedelbara och det vardagliga som charmar. De flesta av oss vågar sällan vara tillräckligt ogarderade i text. Vi redigerar och lägger till rätta. Det är en konst att vara autentisk, särskilt i mindre smickrande sammanhang.
Jag har ägnat åtta timmar av julen åt Get Back, dokumentären om Beatles sista live-framträdande i januari 1969. Det är stundtals en mycket gripande skildring om hur vänskapen mellan fyra killar faller samman, som när George Harrisson plötsligt lämnar gruppen och det pågående projektet och drar till Liverpool. Han är trött på Paul McCartneys boss-fasoner och att aldrig bli riktigt bekräftad. Under några dagar står det uppenbart och väger och i studion pågår krissamtal mellan John, Paul och Ringo, ovanligt öppna, det är på riktigt. Både Paul och Ringo gråter medan John drar oneliners och försöker skämta bort krisen. Det arrangeras försoningsmöten, alltid hemma hos Ringo. Konfliktlinjen går främst mellan George och Paul, men också mellan John, Paul och George. Ringo står vid sidan om. Han är tyst, närmast stum men det syns tydligt hur konflikten sliter på honom.
Egentligen är det inget märkligt med att relationer krackelerar efter tio hektiska och makalöst framgångsrika år. Men spelet och dynamiken är intressant. Paul verkar vara den som är mest angelägen om att fortsätta och han är beredd att gå långt i sina ansträngningar. Priset är att han tar över, blir gruppens kapellmästare och ”farsa”. George tycker det är dags för ett erkännande som medansvarig kompositör. Något år innan har han skrivit While my guitar gently weeps, en av Beatles bästa låtar, och har ingenting att skämmas över. Ändå tigger han om respekt. Ringo klinkar på pianot och försöker väcka Pauls uppmärksamhet för en enkel melodi som han knåpat ihop. Kanske kan det bli en låt så småningom men han behöver hjälp.
Det är rörande.
John glider mest omkring, bidrar inte med särskilt många nya låtar, Paul är den flitige i det gemensamma bolaget.
Så, när det står på taket och gör sitt sista gemensamma framträdande, är det ändå John som tar över. Han sjunger som en Gud, spexar, drar sina skämt, charmar.
Elefanten i rummet är Yoko Ono. Under 20 dagar sitter hon hela tiden tätt inpå John, aldrig längre bort än en halv meter. Passar upp, skrattar åt skämten, bekräftar, en känslokudde för ett narcissistisk barn.
Det är bara en tidsfråga innan någon begåvad dramatiker skriver ett relationsdrama för scenen med denna dokumentär som utgångspunkt.
Att körsång befrämjar hälsan har vi hört förr. Men att män skulle känna sig tryggare i kör var en nyhet för mig. Det är i alla fall vad dokumentärfilmaren Dylan Williams har upptäckt. I sin film, ”Men who sing”, som har premiär i mars på Tempo dokumentärfestival, följer han sin körsjungande pappa under ett halvår. Varje tisdag under 70 år har han gått iväg och sjungit och bara missat tre övningar.
Som ung var Dylan mest irriterad på sin pappas inrutade liv i den lilla industristaden Rhyl i norra Wales, men nu får han uppleva riktig vänskap, livslånga relationer och en stor omsorg, saker som varit dolt för sonen under alla år.
Han tror att män ser kören som en trygg plats för att de får uppleva en mjuk och kärleksfull vänskap. Det är ofta äldre män, otränade i att visa känslor men nu sjunger de, tar en paus, fikar, pratar om familjen, barn, barnbarn och åren går och de knyts närmare till varandra.
Min egen pappa sjung i KFUM:s manskör på 60-talet. Det var, som jag skriver i min bok, Män emellan, den enda manliga gemenskapen som han någonsin deltog i som vuxen. Det var ofta vacker och berörande musik och jag tror att det bidrog till närheten mellan dessa män som oftast rörde sig i betydligt tuffare miljöer.
Dylan Williams bor och arbetar numera i Stockholm. ”Men who sing” visas på tempofestival.se och senare i vår på SVT. Bilden är hämtad från filmen.
https://media.janlindvall.se/2021/03/06062019-choir-Henllan-Bread-4-640x354-1.jpeg354640janlindvall@me.comhttp://media.janlindvall.se/2020/10/logo-black-2-1.pngjanlindvall@me.com2021-03-15 10:01:562022-06-16 21:00:50Sjunga i manskör bra för vänskap
Vad dagböcker berättar
/i Uncategorized /av janlindvall@me.comAase Berg, poet och författare, granskar dagböcker i tidningen VI. Hon förefaller mest upptagen av vem som är vän med vem och vad som skrivs om henne själv men skriver också att hon är svag för Ulf Lundells dagböcker, hans griniga tugg om väder, bilar, alkohol och allehanda krämpor. Men Lundells påstående, att livet egentligen består av två tillstånd, lidande eller leda, är främmande för henne. Hon förstår inte det där med leda. Själv har hon aldrig tråkigt.
Hon läser Jan Guillou också, Den som dödade helvetets änglar och funderar över om det verkligen kan kallas dagbok? Är det inte, rätt och slätt, en kamouflerad självbiografi? Tonfallet är emellertid detsamma som i exempelvis Lundells dagböcker: ogestaltad text, som på sociala medier ungefär och samtidskommentarer.
Jag läser själv Vardagar 6 just nu och förstår vad Berg menar med ogestaltat. Det är någonting med det omedelbara och det vardagliga som charmar. De flesta av oss vågar sällan vara tillräckligt ogarderade i text. Vi redigerar och lägger till rätta.
Det är en konst att vara autentisk, särskilt i mindre smickrande sammanhang.
När Beatles vänskap sprack
/i Uncategorized /av janlindvall@me.comJag har ägnat åtta timmar av julen åt Get Back, dokumentären om Beatles sista live-framträdande i januari 1969. Det är stundtals en mycket gripande skildring om hur vänskapen mellan fyra killar faller samman, som när George Harrisson plötsligt lämnar gruppen och det pågående projektet och drar till Liverpool. Han är trött på Paul McCartneys boss-fasoner och att aldrig bli riktigt bekräftad. Under några dagar står det uppenbart och väger och i studion pågår krissamtal mellan John, Paul och Ringo, ovanligt öppna, det är på riktigt. Både Paul och Ringo gråter medan John drar oneliners och försöker skämta bort krisen. Det arrangeras försoningsmöten, alltid hemma hos Ringo. Konfliktlinjen går främst mellan George och Paul, men också mellan John, Paul och George. Ringo står vid sidan om. Han är tyst, närmast stum men det syns tydligt hur konflikten sliter på honom.
Egentligen är det inget märkligt med att relationer krackelerar efter tio hektiska och makalöst framgångsrika år. Men spelet och dynamiken är intressant. Paul verkar vara den som är mest angelägen om att fortsätta och han är beredd att gå långt i sina ansträngningar. Priset är att han tar över, blir gruppens kapellmästare och ”farsa”. George tycker det är dags för ett erkännande som medansvarig kompositör. Något år innan har han skrivit While my guitar gently weeps, en av Beatles bästa låtar, och har ingenting att skämmas över. Ändå tigger han om respekt. Ringo klinkar på pianot och försöker väcka Pauls uppmärksamhet för en enkel melodi som han knåpat ihop. Kanske kan det bli en låt så småningom men han behöver hjälp.
Det är rörande.
John glider mest omkring, bidrar inte med särskilt många nya låtar, Paul är den flitige i det gemensamma bolaget.
Så, när det står på taket och gör sitt sista gemensamma framträdande, är det ändå John som tar över. Han sjunger som en Gud, spexar, drar sina skämt, charmar.
Elefanten i rummet är Yoko Ono. Under 20 dagar sitter hon hela tiden tätt inpå John, aldrig längre bort än en halv meter. Passar upp, skrattar åt skämten, bekräftar, en känslokudde för ett narcissistisk barn.
Det är bara en tidsfråga innan någon begåvad dramatiker skriver ett relationsdrama för scenen med denna dokumentär som utgångspunkt.
Sjunga i manskör bra för vänskap
/i Uncategorized /av janlindvall@me.comAtt körsång befrämjar hälsan har vi hört förr. Men att män skulle känna sig tryggare i kör var en nyhet för mig. Det är i alla fall vad dokumentärfilmaren Dylan Williams har upptäckt. I sin film, ”Men who sing”, som har premiär i mars på Tempo dokumentärfestival, följer han sin körsjungande pappa under ett halvår. Varje tisdag under 70 år har han gått iväg och sjungit och bara missat tre övningar.
Som ung var Dylan mest irriterad på sin pappas inrutade liv i den lilla industristaden Rhyl i norra Wales, men nu får han uppleva riktig vänskap, livslånga relationer och en stor omsorg, saker som varit dolt för sonen under alla år.
Han tror att män ser kören som en trygg plats för att de får uppleva en mjuk och kärleksfull vänskap. Det är ofta äldre män, otränade i att visa känslor men nu sjunger de, tar en paus, fikar, pratar om familjen, barn, barnbarn och åren går och de knyts närmare till varandra.
Min egen pappa sjung i KFUM:s manskör på 60-talet. Det var, som jag skriver i min bok, Män emellan, den enda manliga gemenskapen som han någonsin deltog i som vuxen. Det var ofta vacker och berörande musik och jag tror att det bidrog till närheten mellan dessa män som oftast rörde sig i betydligt tuffare miljöer.
Dylan Williams bor och arbetar numera i Stockholm. ”Men who sing” visas på tempofestival.se och senare i vår på SVT. Bilden är hämtad från filmen.