Vad dagböcker berättar

Aase Berg, poet och författare, granskar dagböcker i tidningen VI. Hon förefaller mest upptagen av vem som är vän med vem och vad som skrivs om henne själv men skriver också att hon är svag för Ulf Lundells dagböcker, hans griniga tugg om väder, bilar, alkohol och allehanda krämpor. Men Lundells påstående, att livet egentligen består av två tillstånd, lidande eller leda, är främmande för henne. Hon förstår inte det där med leda. Själv har hon aldrig tråkigt.

Hon läser Jan Guillou också, Den som dödade helvetets änglar och funderar över om det verkligen kan kallas dagbok? Är det inte, rätt och slätt, en kamouflerad självbiografi? Tonfallet är emellertid detsamma som i exempelvis Lundells dagböcker: ogestaltad text, som på sociala medier ungefär och samtidskommentarer.

Jag läser själv Vardagar 6 just nu och förstår vad Berg menar med ogestaltat. Det är någonting med det omedelbara och det vardagliga som charmar. De flesta av oss vågar sällan vara tillräckligt ogarderade i text. Vi redigerar och lägger till rätta.
Det är en konst att vara autentisk, särskilt i mindre smickrande sammanhang.