Rösten säger allt

– Välkommen till Västtrafik och tåget som skall ta oss till vår slutdestination Vänersborg. 

Rösten är len, nästan inställsam och i samma tonläge som flygvärdinnans på SAS när vi skall till att lyfta för en veckas semester, ni vet: 

– Välkommen ombord på Flight 363 som skall ta oss till New York… 

Men nu är vi som sagt, på väg till Vänersborg. En charmig residensstad men långt ifrån New York. 

– Tåget tar oss via Gamlestaden, Bohus, Älvängen, Lilla Edet och Trollhättan, fortsätter rösten i högtalarna. 

Det finns en tydlig förväntan: vi skall ut på en resa, rent av ett äventyr och nu gäller det att väcka reslusten hos passagerarna. Om det ändå vore Nice eller Rom, men nu är det Surte och Lödöse i Götaälvdalen. Hur kul är det på en skala? Så varför denna inställsamhet i rösten kan man undra? 

Rösten är viktig, kanske det viktigaste vi har för att signalera vilka vi är, hur vi mår och vad vi har för avsikter. Är du ledsen, eller glad, inställsam, fjäskig eller rak och ärlig – allt hörs i din röst. Det är ett finstämt instrument. 

Jag har problem med att minnas namn. Men jag glömmer aldrig en röst. I 35 år har jag jobbat med radio och utbildat blivande radiojournalister. Närmare tusen röster har passerat igenom mina kurser och de flesta skulle jag fortfarande känna igen. Och det händer varje dag när jag slår på radion: en av mina gamla journalistelever läser nyheterna i Ekot eller på lokalradion och jag kan direkt säga vem det är. Men håll upp ett foto på samma person och jag skulle ha betydligt svårare. Visst är det märkligt. 

Och det är samma sak med alla predikanter jag hört genom åren: Viktor Norin, Betlehemskyrkans föreståndare på 60-talet. Han hade en sjungande röst. Och Åke Hedström, församlingsföreståndare på 70-talet. Rösten knarrade. Eller sångaren och predikanten, Artur Eriksson, ni kommer säkert ihåg honom. Han var från Dalarna, vill jag minnas och rösten var som en smekning över kinden. Vem kunde motstå budskapet med en sådan röst? För att inte tala om Frank Mangs, landets genom tiderna, främste väckelsepredikant.  Här kan man verkligen tala om en röst som trollband sin publik. 

Och det är liksom poängen med denna krönika – att det egentligen inte handlar om vad vi säger utan hur vi säger det. Vad lyssnaren kan läsa in i tonläget och rösten. 

Vi lever i en konfrontatorisk tid. Beslutsfattare, politiska ledare och opinionsbildare uttrycker sig numera på ett sätt, som för bara några år sedan, betraktades som omöjligt. Kränkande, provocerande och förlöjligande. Grova tillmälen, särskilt på nätet, och det är illa nog. Men det är framförallt tonläget jag reagerar på. Brutaliteten i rösten. Det oförsonliga och kyliga i det offentliga rummet. Jag känner en djup oro över att det också skall sprida sig in i de mindre gemenskaperna, som kamratgänget, styrelserum och umgänget över en kopp kaffe. 

Därför är det så viktigt att vi lyssnar på varandras röster och signalerar när tonläget förändras. Ni vet – en bild kan säga så mycket men rösten säger allt.