Oslo minns terrordåden

Jag minns det tydligt, ändå kan detaljerna slira och hamna fel. Men så här kommer jag ihåg kvällen den 22 juli 2011: vi ligger förtöjda i Smögens hamn. På utsidan ligger en norsk seglare. Vi hjälper varandra med förtöjningen och går sedan var och en till sitt. Några timmar senare kommer nyheten om en bombexplosion i Oslo. Norrmannen syns inte till, det är först morgonen därpå, när han hastigt lämnar Smögen, som jag kan beklaga händelsen.

– Det är det värsta som hänt Norge sedan andra världskriget, ropar han över vattnet, samtidigt som han gasar på för att snabbt ta sig hem.

För en vecka sedan var jag på platsen utanför regeringsbyggnaden i Oslo. I 15 år har det reparerats och byggts nytt. Det gamla högkvarteret står kvar men det svajade till av den fruktansvärda smällen och höll på att välta. Utanför medieimperiet Schibsteds huvudkontor, tvärs över gatan, är glasmontern med löpsedlarna från den 22 juli 2011, fortfarande kvar. Som en påminnelse.

På marken, stenläggning och här och var, små människofigurer i koppar, endast några centimeter höga. I den nya, angränsade byggnaden, A-blokka, ett mäktigt konstverk i trä från golv till tak av den samiske konstnären Outi Pieski. I skymningsljuset från torget utanför, skimrar väggen som ett kryssningsfartyg på väg genom natten.

Mitt på torget står minnesmonumentet som invigs den 22 juli. Det består av en blå stålram som håller den enorma stenmosaiken av en vadarfågel. Konstverket är skapat av 300 000 små, finskurna stenar, hämtade från Utøya och monterade av anhöriga till de döda. Konstnären Matias Faldbakken säger att den blå ställningen, som vi uppfattade som provisorisk, är en viktig del av monumentet. Som ett resultat av Breiviks bomb har detta varit en byggarbetsplats och en krater i 15 år. Den massiva stålkonstruktionen blir ett slags gigantiskt fragment från de åren, säger han.

Det är starkt och berörande. Som en katedral under bar himmel mitt i Oslo.