Om otrohet i en vänskapsrelation

Det är mycket om vänskap i medierna denna höst. Vad intressant, tänker jag och noterar att i tidningen Vi:s decembernummer 2020, finns en artikel om vänskapen mellan författaren Lena Andersson och Aftonbladets förre kulturchef, Åsa Lindeborg. I offentligheten är de ideologiska motpoler, privat är det stöttande och måna om varandra, men man behöver inte vara överens för att vara vänner, konstaterar både Lena och Åsa.

Båda har bittra erfarenheter av svek och en intressant fråga i samtalet är den om man kan vara otrogen i ett vänskapsförhållande? Om man snackar skit om en vän, menar Åsa Lindeborg, eller ännu värre, att man baktalar någon för att ställa sig in hos en ny vän, då skulle jag räkna det som otrohet. Och då tar relationen med största säkerhet slut, fyller Lena Andersson i. Man måste kunna lita på varandra och inför en vän måste man kunna tappa ansiktet och göra bort sig. Vänskap är ett pågående samtal, det behöver inte vara korrekt, man kan få pröva sig fram.

Ömsesidighet och förtroende är två nyckelord för de flesta goda vänskaper. Ett brustet förtroende innebär nästan undantagslöst att vänskapen upphör, konstaterar jag i min bok Män emellan, ett påstående som Lena och Åsa alltså håller med om. En skillnad mot kärleksrelationer är att vi sällan gör slut utan låter det rinna ut i sanden. En förklaring till det hittar jag också i artikeln: en kärleksrelation innebär att vi delar liv med någon, vänskap handlar om att vara i varandras liv.