När Beatles vänskap sprack

Jag har ägnat åtta timmar av julen åt Get Back, dokumentären om Beatles sista live-framträdande i januari 1969. Det är stundtals en mycket gripande skildring om hur vänskapen mellan fyra killar faller samman, som när George Harrisson plötsligt lämnar gruppen och det pågående projektet och drar till Liverpool. Han är trött på Paul McCartneys boss-fasoner och att aldrig bli riktigt bekräftad. Under några dagar står det uppenbart och väger och i studion pågår krissamtal mellan John, Paul och Ringo, ovanligt öppna, det är på riktigt. Både Paul och Ringo gråter medan John drar oneliners och försöker skämta bort krisen. Det arrangeras försoningsmöten, alltid hemma hos Ringo. Konfliktlinjen går främst mellan George och Paul, men också mellan John, Paul och George. Ringo står vid sidan om. Han är tyst, närmast stum men det syns tydligt hur konflikten sliter på honom.

Egentligen är det inget märkligt med att relationer krackelerar efter tio hektiska och makalöst framgångsrika år. Men spelet och dynamiken är intressant. Paul verkar vara den som är mest angelägen om att fortsätta och han är beredd att gå långt i sina ansträngningar. Priset är att han tar över, blir gruppens kapellmästare och ”farsa”. George tycker det är dags för ett erkännande som medansvarig kompositör. Något år innan har han skrivit While my guitar gently weeps, en av Beatles bästa låtar, och har ingenting att skämmas över. Ändå tigger han om respekt. Ringo klinkar på pianot och försöker väcka Pauls uppmärksamhet för en enkel melodi som han knåpat ihop. Kanske kan det bli en låt så småningom men han behöver hjälp. 

Det är rörande.

John glider mest omkring, bidrar inte med särskilt många nya låtar, Paul är den flitige i det gemensamma bolaget. 

Så, när det står på taket och gör sitt sista gemensamma framträdande, är det ändå John som tar över. Han sjunger som en Gud, spexar, drar sina skämt, charmar. 

Elefanten i rummet är Yoko Ono. Under 20 dagar sitter hon hela tiden tätt inpå John, aldrig längre bort än en halv meter. Passar upp, skrattar åt skämten, bekräftar, en känslokudde för ett narcissistisk barn. 

Det är bara en tidsfråga innan någon begåvad dramatiker skriver ett relationsdrama för scenen med denna dokumentär som utgångspunkt.