Schartau var inte schartauan

/i /av

Schartauanismens upphovsman var minsann ingen Schartauan! Det lär hans egen dotter ha sagt. Och inte är det en sträng kateket och predikant som tonar fram i Peter Lindes tre meter höga staty av Henric Schartau, vid Lunds domkyrka. 

Linde har försett honom med guldring i vänster örsnibb. Långt, bakåtstruket hår och slängkappa. En stilig man. Modern. Sensuell. Långt från vår tids bild av en moraliserande, trångsynt förkunnare.

Vad är det som gör att Domkyrkoförsamlingen i Lund hedrar den man som många västkustbor och bohusläningar anser vara roten till både syndakataloger, helvetespredikningar och kvinnoprästmotstånd? 

Statyn avtäcktes 2003 av dåvarande av ärkebiskopen och lundabon K.G. Hammar. Insamlingen började redan 1922. Det är alltså inget hugskott. Schartau har haft anseende som förkunnare och teolog under hela 1900-talet, långt utanför kretsen kring göteborgsbiskopen Bo Giertz.

Vår mest ansedde ärkebiskop, Nathan Söderblom, uppfattade exempelvis Schartau som en ”ovanligt skarpsynt religionspsykolog”. Han fascinerades främst av Schartaus förmåga att ge en systematisk framställning av människans inre förvandling vid mötet med Gud.

Henric Schartau föddes 1757 och var präst i Lund från 1785 fram till sin död 1825. Han blev snabbt känd för sin personliga predikokonst. Han betonade själavården och blev stilbildande med sin strikta tillämpning av predikometoden med inledning, ämne, tre underavdelningar och tillämpning efter nådens ordning.

Schartau var bra på att hålla ordning i guds rike. Inget tillkom av en slump, även om hans egen omvändelse skedde plötsligt och dramatiskt under en nattvardsgudstjänst i Ryssby kyrka 1778. ”Den gudomliga nådens genombrott” har han själv kallat händelsen.

Men annars var det Nådens ordning som gällde: uttrycket möter vi först under det tidiga 1700-talet i Christian von Wolffs teologi. Den beskriver vägen till en kristen tro genom kallelse, upplysning, omvändelse, pånyttfödelse, rättfärdiggörelse och förnyelse. Schartau blev den mest lysande uttolkaren av denna ordning. 

Och eftersom västkustens prästerskap utbildats i Lund, blev han en inspiratör och kom att få stor påverkan på Göteborgs Stift. Och så sent som i början av 1900-talet svepte en Schartauväckelse genom stiftet. 

Peter Lindes guldring i örat förbryllar. Det finns några få bilder bevarade av Henrik Schartau. Och där har han ring, säger Peter Linde på telefon från Stockholm. 

Men ändå: guldring i örat. Symboliserande utanförskap. Gränsöverskridande könstillhörighet! Så långt från bilden av Schartauanismen. 

27 år gammal blev han kommunister i Lund. Han gifte sig med sin företrädares änka. Så var traditionen. Catarina Elisabeth Barfoth. Mor till sju barn med avlidne kommunister Barfoth. Hon skulle få sju till med Henric. 

Kontraktsprost i Lund 1813 där han predikar flitigt: 1700 manus finns bevarade. 900 är publicerade. Många tolkade av Bo Giertz, som är den som präglat vår bild av Schartau mer än någon annan. Han är filtret till Schartauanismen. Flitigt läst i Göteborg och Bohuslän. 

Men i Schartaus hemstad har man en annan uppfattning av kontraktsprosten. Därför ringen i örat: det är en knäpp på näsan på alla schartauaner och kvinnoprästmotståndare. 

Vårt behov av allvar

/i /av

För några år sedan fick radiojournalisten Eric Schüldt ta emot ett prestigefyllt kulturpris för sina insatser som programledare för Lördagsmorgon, senare omdöpt till Text och musik i radions P2. Här blandar han musik med tankar över tillvaron och hans unika engagemang gör att den klassiska musiken lyfter och får liv, även för tondöva lyssnare. 

I en intervju i samband med prisutdelningen berättar han att drivkraften är ett behov av allvar mitt i en kommersiell och flamsig vardag där lätthet och yta ofta går före tyngd och djup. I den klassiska kulturen har han hittat det allvar och den livserfarenhet som han saknar i samtiden. Men jag är ingen lillgammal nostalgiker, betonar han: nej, det har bara blivit så att det är i musiken och litteraturen som han fått ett gensvar på sin längtan efter allvar. 

Det kan låta tungt, säger han, men i själva verket är det tvärt om: det handlar ju om att man vill ha mer liv. 

En av vår tids svåra frågor är hur leken och allvaret kan leva sida vid sida. Går vi för djupt och tar livet på riktigt, upplevs det som tungt och dystert. Och den färgskalan har vi redan över nog med. I den andra hörnan: flykt från det trista, yta och glitter. Melodifestival alla dagar i veckan, året om, så att säga. 

För Schüldt har mötet med den klassiska musiken blivit en väg till ett andligt rum, som en kontrast till allt som distraherar. Han nämner särskilt kontakten med den estniske tonsättaren Arvo Pärt som omstörtande. 

Religionen spelar samma roll för många. Vi söker oss till kyrkor och de gamla skrifterna, inte så mycket för att uppleva ”ett saligt rus”, som för vårt behov av allvar och i ett försök att stilla vardagens brus. Det behöver inte nödvändigtvis betyda att vi är dysterkvistar och träbockar: nej, snarare är det tvärt om – genom att ta del av andras liv i litteraturen och musiken, blir mitt eget liv större, öppnare och mer autentiskt. 

Den polske poeten och nobelpristagaren, Czeslaw Milosz, beskriver det på följande vis i sin dikt Gåvan: 

En dag så full av lycka.
Arbetade i trädgården, dimman lyfte tidigt. 

Kolibrierna stod stilla över kaprifolens blom.
Det fanns på jorden inte en sak som jag ville äga. Jag visste inte någon värd att avundas.
Vad ont som hänt hade jag glömt.
Skämdes inte för tanken att vara den jag alltid varit. Kände i kroppen ingen smärta.
När jag rätade på ryggen såg jag blå hav och segel. 

Rösten säger allt

/i /av

– Välkommen till Västtrafik och tåget som skall ta oss till vår slutdestination Vänersborg. 

Rösten är len, nästan inställsam och i samma tonläge som flygvärdinnans på SAS när vi skall till att lyfta för en veckas semester, ni vet: 

– Välkommen ombord på Flight 363 som skall ta oss till New York… 

Men nu är vi som sagt, på väg till Vänersborg. En charmig residensstad men långt ifrån New York. 

– Tåget tar oss via Gamlestaden, Bohus, Älvängen, Lilla Edet och Trollhättan, fortsätter rösten i högtalarna. 

Det finns en tydlig förväntan: vi skall ut på en resa, rent av ett äventyr och nu gäller det att väcka reslusten hos passagerarna. Om det ändå vore Nice eller Rom, men nu är det Surte och Lödöse i Götaälvdalen. Hur kul är det på en skala? Så varför denna inställsamhet i rösten kan man undra? 

Rösten är viktig, kanske det viktigaste vi har för att signalera vilka vi är, hur vi mår och vad vi har för avsikter. Är du ledsen, eller glad, inställsam, fjäskig eller rak och ärlig – allt hörs i din röst. Det är ett finstämt instrument. 

Jag har problem med att minnas namn. Men jag glömmer aldrig en röst. I 35 år har jag jobbat med radio och utbildat blivande radiojournalister. Närmare tusen röster har passerat igenom mina kurser och de flesta skulle jag fortfarande känna igen. Och det händer varje dag när jag slår på radion: en av mina gamla journalistelever läser nyheterna i Ekot eller på lokalradion och jag kan direkt säga vem det är. Men håll upp ett foto på samma person och jag skulle ha betydligt svårare. Visst är det märkligt. 

Och det är samma sak med alla predikanter jag hört genom åren: Viktor Norin, Betlehemskyrkans föreståndare på 60-talet. Han hade en sjungande röst. Och Åke Hedström, församlingsföreståndare på 70-talet. Rösten knarrade. Eller sångaren och predikanten, Artur Eriksson, ni kommer säkert ihåg honom. Han var från Dalarna, vill jag minnas och rösten var som en smekning över kinden. Vem kunde motstå budskapet med en sådan röst? För att inte tala om Frank Mangs, landets genom tiderna, främste väckelsepredikant.  Här kan man verkligen tala om en röst som trollband sin publik. 

Och det är liksom poängen med denna krönika – att det egentligen inte handlar om vad vi säger utan hur vi säger det. Vad lyssnaren kan läsa in i tonläget och rösten. 

Vi lever i en konfrontatorisk tid. Beslutsfattare, politiska ledare och opinionsbildare uttrycker sig numera på ett sätt, som för bara några år sedan, betraktades som omöjligt. Kränkande, provocerande och förlöjligande. Grova tillmälen, särskilt på nätet, och det är illa nog. Men det är framförallt tonläget jag reagerar på. Brutaliteten i rösten. Det oförsonliga och kyliga i det offentliga rummet. Jag känner en djup oro över att det också skall sprida sig in i de mindre gemenskaperna, som kamratgänget, styrelserum och umgänget över en kopp kaffe. 

Därför är det så viktigt att vi lyssnar på varandras röster och signalerar när tonläget förändras. Ni vet – en bild kan säga så mycket men rösten säger allt. 

100 år sedan spanskan tog Gottfrid

/i /av

I höst är det drygt 100 år sedan spanska sjukan härjade i Sverige och tog närmare 40 000 liv på några månader. En av dessa var min morfar. Han dog den 7 november 1918, blott 34 år gammal, efter bara några dagars sjukdom.

Timmarna innan han dör berättar mormor Klara, i ett sista desperat försök att ingjuta kraft i maken Gottfrid Alexandersson, att han skall bli pappa igen. Men förgäves. Han dör och min mormor blir änka vid 28 års ålder, med en dotter på 2,5 år och gravid i andra månaden. 

Klara och Gottfrid träffades hösten 1912, på en kyrkokonferens i Betlehemskyrkan i Göteborg. Gottfrid hade tagit egen båt från Bohus-Björkö in till stan. Mormor promenerade från föräldrahemmet i Kungsladugård. Båda var uppväxta i Svenska missionsförbundet och brevväxlingen under hösten osar fromhet och gudsfruktan. I ett brev från 30 december 1912, inleder Klara högtidligt: ”Käre broder i Herren”. Därefter bibelcitat och tankar om livets skörhet innan hon slappnar av och vågar skriva: ”Hjärtligt tack för senast, det kändes allt lite tomhänt när båten gått”. Hon undertecknar med ”Vännen Klara”.

Och Gottfrids svar är lika försiktigt i tonen: ”Guds stora nåd”, skriver han inledningsvis innan han tackar för i söndags. ”Kära syster, det var en trevlig stund då jag var hos eder”.

Men något händer över nyåret: den 26 januari 1913 skriver Klara: ”Älskade Gottfrid, det var oförglömliga dagar.” Och en vecka senare undertecknar hon brevet med: ”Din egen Klara.”

Under våren blir de ett kärlekspar. De gifter sig i maj 1915 och etts år senare föds dottern Aina. Gottfrid är fiskare och borta långa perioder. När han är hemma bygger han på det nya huset och våren 1918, bara ett halvår innan han dör, slår han i sista spiken.

Vid samma tid har de första varningssignalerna om en ny och farlig influensa redan nått Sverige. Ryktet talar om en farsot som dödar, främst unga män. Sjukdomsförloppet är brutalt: först vanliga influensasymtom. Därefter ett snabbt försämrat hälsoläge. Många patienter dör efter bara några dagar.

På sommaren 1918 försämras läget och folk dör som flugor. ”Kyrkogården var som en upplöjd åker”, vittnar en person om. En annan berättar att det brann ”ett eller flera levande ljus vid tomma bänkar i skolan varenda morgon under hösten.”

Över 50 miljoner människor dör i Europa under 1918. Spanska sjukan är det värsta farsot som drabbat oss under de senaste 150 åren.

En lördag är Gottfrid på en begravning för en god vän som dött i spanskan. I början av den följande veckan känner han sig dålig och på lördagen därpå dör han. Drygt ett halvår senare föder Klara sin andra dotter, min mamma. Efter några år säljer Klara Gottfrids hus och bygger ett mindre åt sig och sina döttrar på Björkö. Där bor hon till slutet av 30-talet, då missionsförsamlingen köper huset. Det skall bli pastorsbostad.

När mamma Gunborg flyttar in på Vasahemmet 2016, träffar hon en vårdare som berättar att han har växt upp i ett hus på Björkö som varit pastorsbostad och som visst byggdes av en kvinna vars man dött i spanska sjukan.

– Jaså, minsann, säger Gunborg, då 97 år gammal, det var min mamma.

(bildtext: Gottfrids hus 1920. På ängen, Klara, Aina och Gunborg ett och ett halvt år efter hans bortgång.)