Novell av Jan Lindvall

”Kan du inte skriva något vackert om min man”, frågade en kvinna en dag när de möttes utanför apoteket. Hon var nybliven änka och våndades nu över minnesrunan i lokaltidningen. ”Av andra uppfattades han som vrång och vresig men bakom fasaden var han en ängel”, berättade hon. Och han skrev, en lång och innerlig text till minne över hennes make, som trots häftigt humör, alltid hade tagit väl hand om sin familj.

Han var bra på att skriva, särskilt minnesord och det hände att anhöriga kontaktade honom för att få hjälp. Det fanns, tyckte han, en särskild värme i tidningarnas minnesrunor. Aldrig att han läst ett negativt ord om någon bortgången och det kändes meningsfullt att hjälpa till i en svår stund.

***

En sen kväll ringde en man om en arbetskamrat som gått bort i en cancersjukdom och nu ville arbetslaget skriva något tillsammans, men de hade svårt att enas kring en gemensam text. Upplevelsen av den bortgångne var för olika. Och han skrev, om kamraten i gänget, om att inte kunna vara alla till lags men ändå göra avtryck.

En dag träffade han en gammal klasskamrat på ICA som berättade att hennes mamma dött och nu fanns det en förväntan i familjen att hon, som var äldsta barnet, skulle skriva några rader i lokaltidningen. ”Jag klarar inte av det”, sa hon med ynklig röst, ”det är som orden inte finns där inne. Och då kom jag att tänka på att du hjälpte mig med en uppsats på gymnasiet en gång. Du skriver så bra”, tillade hon. Och han skrev, om en mammas omsorg, om villkorslös kärlek och att alltid finnas till hands.

***

Några veckor senare hörde lokaltidningen av sig. Vi har förstått att du hjälper folk att skriva minnesord över deras anhöriga och nu undrar vi om du kan tänka dig att hjälpa fler? Det händer att det ringer människor till tidningen som förlorat en nära anhörig eller vän och som vill skriva något, men som inte vet hur man gör och då tänkte vi att du kanske ville hjälpa till?

Han uppfattade det som ett hedersuppdrag, som att bli ombedd att vara värd på ett bröllop, med den skillnaden att han inte kände de bortgångna. Efter några dagars betänketid tackade han ja och påminde samtidigt redaktören om att han behövde veta namn, ålder, kön, vad den döde arbetat med, familjeförhållanden och gärna något om fritidsintressen.

Det gick några dagar, så kom det första uppdraget: en kvinna, 63 år, hastigt bortgången i en olycka. Maken, som var några år äldre, och barnen hade svårt att formulera sin sorg i ord. Chocken och händelsen var alltför brutal. Han skrev en lång runa, väl förankrad i egna upplevelser av olyckor och död. Hans egen mamma hade omkommit i en trafikolycka. Han visste vad det innebar att få ett plötsligt dödsbud. Särskilt stor omsorg lade han på textens avslutande avsnitt som handlade om allt det som nu inte skulle bli av och det sorgliga i att ryckas bort så tidigt i livet.

En dryg vecka senare fick han ett samtal från änkemannen som ville uttrycka sin stora tacksamhet. Han hade, sa mannen, fångat hans egna känslor på pricken, särskilt i det sista avsnittet.

***

Det gick en tid och uppdragen blev fler och när sommaren gick över i höst, var han uppe i tre minnesrunor i veckan. Och fler skulle det bli. En förmiddag kontaktades han av ortens begravningsentreprenör. Hon hade hört talas om hans spökskriverier, det var så hon uttryckte saken, och undrade nu om han kunde tänka sig att skriva några minnesord åt begravningsbyrån? Det hade blivit allt vanligare att anhöriga ville upprätta en digital minnesplats på nätet där man samlade bilder och berättelser om den döde. En sådan minneslund behövde några sammanfattande och inledande ord och nu var hennes fråga om han kunde skriva sådana texter? Ganska kort, 2000 tecken, med ett koncentrerat tilltal. De kom överens om att han skulle skriva en provtext om en fiktiv person. Innan de hunnit lägga på undrade begravningsentreprenören vad det var som gjorde att han skrev alla dessa minnesord?

Han var inte förberedd på frågan och det blev därför tyst i luren. Ingen hade undrat tidigare utan bara tackat för hans omsorg och engagemang. Flera uttryckte också att han skrev så vackert. Orden landade som snöflingor i en annars uppslitande tillvaro för de drabbade. När man läste var det som att bäddas in under ett skyddande snötäcke. Allt lades till rätta. Det var som att stå i trädgården en vinterkväll med snön runt fötterna och stadens ljud på avstånd, närvarande men på behaglig distans. Sorgen fanns kvar men den blev liksom inbäddad.

***

            Vad han tänkte själv var inte lätt att förstå. Skrivandet hade nått en sådan omfattning att det upptog nästan all fritid. Inför varje artikel behövde han läsa på om den bortgångne. Mycket tid gick åt att läsa andras minnesord, för att få inspiration och nya idéer. Den största oron, som allt oftare höll honom vaken på nätterna, var risken att upprepa sig, att använda samma utryck i olika minnesrunor.

            Därför hade han utarbetat ett snillrikt system på ett Excelblad där han bokförde de mest använda uttrycken. Som ”hängiven”, det var ett omdöme som gällde de flesta. Alltid var man hängiven något. Eller uttrycket ”gjorde skillnad”. Alla människor gjorde, i någon mening, skillnad. Det sade sig självt. Skillnaden var ju den bortgångne. Per definition.

            Ju mer han skrev ju större var risken att han återkom till dessa, kan man tycka, ganska generaliserande och lite banala egenskaper hos en människa. Därför hade han skapat sitt Excelblad där han noga prickade av när han använt ordet och i vilken minnestext. Det var ett tidsödande arbete, men nödvändigt ansåg han.

            Kanske hade skrivandet något att göra med hans beundran för riktigt duktiga servitörer, sådana som fick gästerna att känna sig betydelsefulla för några timmar, som bjöd på uppmärksamhet utan att det kändes insmickrande. Han hade upplevt det några gånger, det var som att befinna sig i ett stort varmt ljus.

***

            Han läste sin första runa när han fyllt tolv år. Det var ju ovanligt, att en så ung kille läste dödsannonser, men den våren hade tre klasskamrater börjat mobba honom på vägen till och från skolan. Han blev allt mer deprimerad och på kvällarna kom tankarna på att ta livet av sig, skita i allt ihop, försvinna och låta mobbarna stå där med dåligt samvete.

            Genom att läsa runor upptäckte han en ny värld. Det var som att kliva in i ett rum av ren kärlek, inga mobbare naturligtvis, inte ens ett hårt ord, en bakslug kommentar eller ett retsamt förlöjligande av något som sagts eller gjorts. Det var enbart värme, goda tankar och bekräftelse. Han var övertygad om att upptäckten av den världen, räddade hans liv. Utan minnesrunorna skulle han tagit livet av sig, det var han ganska säker på.

            Senare, när han blev vuxen, fortsatte läsandet som en rutin och ett sätt att tanka in kärlek. Då upptäckte han också skärpan i många runor, hur människor ansträngt sig att sammanfatta och fläta ihop ett liv, hur oansenligt det än hade varit. Han upplevde det som att stå längst ut på en trampolin, redo att hoppa. Då gick det inte att schabbla eller snubbla. Man hade en chans och det gällde att ta den. Att skriva ett minnesord över en människa var inget hastverk. Det var det sista som skulle sägas om den bortgångne och det fick inte slarvas bort.

            Därför tog han alltid god tid på sig. Han vägde varje ord, funderade på hur de anhöriga skulle känna när de läste och hur den döde skulle uppfattat det han skrev.

            Men det slet på honom.

***

            Två år efter att han skrivit den första minnesrunan, kände han plötsligt en stor trötthet, eller snarare tomhet. Och när han läst igenom Excelarken i sin jakt på ord som riskerade att upprepas, upptäckte han att det var slut på flera vackra och känsloladdade uttryck som ”trogen sin övertygelse” eller ”lojal vän”. Ett ord som ”livskamrat”, som han använde för att han tyckte det lät varmare än ord som ”hustru” eller det opersonliga ”sambo”, hade han använt inte mindre än 47 gånger. Det framkom tydligt i hans Excelblad.

            Nu satt han här med ett uppdrag att skriva något om en hastigt bortgången man, blott 47 år gammal trebarnsfar. Han hade lämnat minsta barnet på förskolan, gått till sitt arbete, varit i köket och hämtat en kopp kaffe och sedan gått in på sitt rum. När det var dags för morgonmötet kom han inte ut och när arbetskamraterna öppnade dörren till arbetsrummet satt han död i stolen. Hjärtat hade plötsligt slutat slå.

            Vad skriver man om en sådan händelse, tänkte han. Allt var ju så otroligt sorgligt. Han sökte i tanken efter ett användbart, sammanfattande ord, eller i alla fall en mening, som kunde fånga hela tragiken och samtidigt skänka ett visst hopp.

            Men den här gången hittade han ingenting. Han var liksom uttömd. Orden var slut, Excelarket fulltecknat. De ofta använda orden och uttrycken kändes plötsligt slitna och banala. Men det fanns, trots allt, en deadline han måste hålla. En text skulle tryckas och anhöriga skulle läsa och han kände paniken komma krypande.

            Om jag inte kan förmå mig att skriva om den bortgångne kan jag i alla fall skriva vad jag själv känner, tänkte han, bli personlig för en gång skull.

            Till slut skrev han en enda rad:

            ”Allt är som det är och det finns en vila i det”.

            Han läste vad han skrivit och tänkte att det är kort, troligen för kort, men det är vad jag förmår just nu. Och det är ärligt.

      Därefter tryckte han på Skicka och fällde ner locket på sin laptop.

     

Jag har ägnat åtta timmar av julen åt Get Back, dokumentären om Beatles sista live-framträdande i januari 1969. Det är stundtals en mycket gripande skildring om hur vänskapen mellan fyra killar faller samman, som när George Harrisson plötsligt lämnar gruppen och det pågående projektet och drar till Liverpool. Han är trött på Paul McCartneys boss-fasoner och att aldrig bli riktigt bekräftad. Under några dagar står det uppenbart och väger och i studion pågår krissamtal mellan John, Paul och Ringo, ovanligt öppna, det är på riktigt. Både Paul och Ringo gråter medan John drar oneliners och försöker skämta bort krisen. Det arrangeras försoningsmöten, alltid hemma hos Ringo. Konfliktlinjen går främst mellan George och Paul, men också mellan John, Paul och George. Ringo står vid sidan om. Han är tyst, närmast stum men det syns tydligt hur konflikten sliter på honom.

Egentligen är det inget märkligt med att relationer krackelerar efter tio hektiska och makalöst framgångsrika år. Men spelet och dynamiken är intressant. Paul verkar vara den som är mest angelägen om att fortsätta och han är beredd att gå långt i sina ansträngningar. Priset är att han tar över, blir gruppens kapellmästare och ”farsa”. George tycker det är dags för ett erkännande som medansvarig kompositör. Något år innan har han skrivit While my guitar gently weeps, en av Beatles bästa låtar, och har ingenting att skämmas över. Ändå tigger han om respekt. Ringo klinkar på pianot och försöker väcka Pauls uppmärksamhet för en enkel melodi som han knåpat ihop. Kanske kan det bli en låt så småningom men han behöver hjälp. 

Det är rörande.

John glider mest omkring, bidrar inte med särskilt många nya låtar, Paul är den flitige i det gemensamma bolaget. 

Så, när det står på taket och gör sitt sista gemensamma framträdande, är det ändå John som tar över. Han sjunger som en Gud, spexar, drar sina skämt, charmar. 

Elefanten i rummet är Yoko Ono. Under 20 dagar sitter hon hela tiden tätt inpå John, aldrig längre bort än en halv meter. Passar upp, skrattar åt skämten, bekräftar, en känslokudde för ett narcissistisk barn. 

Det är bara en tidsfråga innan någon begåvad dramatiker skriver ett relationsdrama för scenen med denna dokumentär som utgångspunkt. 

Författaren Per Hagman kallar det ”tunna band”, alla små, korta möten med människor som normalt inträffar varje dag; tjejen i kassan på ICA, grannen på bussen, servitören på krogen. Inga personliga och nära relationer men ändå – lågmälda bekräftelser på att jag existerar. Att vi lever och finns till.

Johanna Frändén, krönikör på Aftonbladet och nybliven mottagare av Lagercrantzen, Dagens Nyheters kritikerpris med namn efter tidningens legendariske chefredaktör, säger i en intervju i tidningen, att så länge man har tre människor om dagen att slänga käft med, klarar man sig medan förutsägbarheten utan andra människor, dödar en långsamt.

Så är säkert känslan för flera av oss när vi snart går in i en andra vår med pandemin: det är inte avsaknaden av de nära vännerna som svider mest. Många av oss har hittat strategier för att hålla dessa kontakter vid liv med hjälp av promenader, utomhusluncher och långa telefonsamtal. Och en bra vänskap håller och överlever också en pandemi. Men alla små, överraskande och oplanerade möten har nästan upphört eftersom vi bara rör oss i kända stråk genom staden och landsbygden och nästan aldrig besöker en affär, åker kollektivt och ännu mindre en restaurang eller konsert.

Själv sitter jag hemma och följer Göteborg Film Festival via streaming. Det går utmärkt rent tekniskt, men blir ganska tråkigt. Jag tänker på sjuksköterskan från Skövde som sitter i fyrhuset ute på Pater Noster hela filmveckan med fri tillgång till festivalens alla filmer.

Det är, tänker jag, ungefär som vi har det hemma. 

I veckan drog Albert Bonniers förlag tillbaka första upplagan av Lars Noréns nya bok, ”En dramatikers dagbok 2015–2019”. Orsaken är att författaren felaktigt pekat ut en kvinnlig skådespelare som dement. I en offentlig ursäkt säger sig Lars Norén ha förväxlat den namngivna skådespelaren med en annan.

I samband med bokens lansering skrev journalisten och författaren Elisabeth Åsbrink hur Lars Norén plötsligt gjorde slut på deras vänskap. I 15 år var de vänner. De sitter på ett kaffe när han plötsligt säger att han inte kan vara vän med henne mer.

– Varför inte, frågar hon?

– Det beror på Dagens Nyheters ställning i NATO-frågan, säger han. Jag kan inte acceptera den och du skriver ju regelbundet i tidningen.

Det blev ett snabbt ”tack och hej leverpastej”, konstaterar hon.

Hur vanligt är det att vänner gör slut på en vänskap, kanske inte så dramatiskt som Lars Norén, men att man ändå säger tack och hejdå på något vis? Inte särskilt vanligt skulle jag säga. Under alla intervjuer jag gjort i samband med arbetet min bok, Män emellan, var just den frågan alltid uppe: har du någon gång gjort slut med en vän? Och svaret var alltid nej, det har bara runnit ut i sanden. Så svarade alla, utom en av de intervjuade, som berättade hur det brast på en fjälltopp under en vandring. Vännen visade sig vara en helt annan person under press och blottade sidor av sig själv som min intervjuperson inte kunde acceptera.

Vandringen slutade med att var och en gick hem till sitt efter att ha pratat ut och gjort slut med varandra.

Hunden – människans bäste vän.

Det finns inga formella ceremonier för att bekräfta en vänskap och det finns inte heller några för att bryta en vänskap. Nästan alltid är det en lång svältkur som gäller. Vänskapen sätts på sparlåga, syretillförseln skruvas ner och till slut dör den av syrebrist.

Därför blev jag lite upprymd när jag läste Elisabeth Åsbrinks artikel. Det är säkert inte enkelt att vara vän med Lars Norén men han har i alla fall modet att göra slut, även om orsakerna är surrealistiska.