Mitt liv med Elizabeth

I morgon måndag begravs drottning Elizabeth. Vi träffades aldrig, vi har inte ens varit i närheten av varandra, så vida hon inte stått bakom någon gardin och kikat när jag promenerat förbi Buckingham Palace. Ändå är det som vi känt varandra hela livet, vilket vi på sätt och viss också har gjort. Hon blev drottning den 6 februari 1952. Jag är född den 23 januari samma år. Ja ni ser själva, hur våra liv flätats samman. Hon har alltid funnits där i kulisserna, som en gammal farmor eller mormor, som bott lite för långt bort och haft lite för mycket omkring sig, för att vi skall hinna ses. Så även om vår relation inte alls liknar den jag har med Obama, som vinkade åt mig och jag åt honom en gång, när hans kortege körde förbi i New York, är det ändå som att vi varit vänner. Nu är hon borta och jag tror knappast någon av alla de statsmän, närmare 200 har jag läst, som deltar på hennes begravning, är så tidsmässigt sammanflätad med hennes liv som jag. Allt som skett sedan vintern 1952 har vi upplevt tillsammans, som Agne Simonssons två mål mot England på Wembley, Beatles framfart och Björn Borgs alla segrar i Wimbledon, för att nu nämna några av de händelser som flimrat förbi i våra liv. Hon fick mig också att avstå körkort under många år. Jag läste någonstans att hon var den enda i Storbritannien som inte behövde körkort för att köra bil. Coolt, tänkte jag. Kan hon så kan jag. Vi är ju ändå ganska nära. Tack Elizabeth.