Korta möten saknas mest

Författaren Per Hagman kallar det ”tunna band”, alla små, korta möten med människor som normalt inträffar varje dag; tjejen i kassan på ICA, grannen på bussen, servitören på krogen. Inga personliga och nära relationer men ändå – lågmälda bekräftelser på att jag existerar. Att vi lever och finns till.

Johanna Frändén, krönikör på Aftonbladet och nybliven mottagare av Lagercrantzen, Dagens Nyheters kritikerpris med namn efter tidningens legendariske chefredaktör, säger i en intervju i tidningen, att så länge man har tre människor om dagen att slänga käft med, klarar man sig medan förutsägbarheten utan andra människor, dödar en långsamt.

Så är säkert känslan för flera av oss när vi snart går in i en andra vår med pandemin: det är inte avsaknaden av de nära vännerna som svider mest. Många av oss har hittat strategier för att hålla dessa kontakter vid liv med hjälp av promenader, utomhusluncher och långa telefonsamtal. Och en bra vänskap håller och överlever också en pandemi. Men alla små, överraskande och oplanerade möten har nästan upphört eftersom vi bara rör oss i kända stråk genom staden och landsbygden och nästan aldrig besöker en affär, åker kollektivt och ännu mindre en restaurang eller konsert.

Själv sitter jag hemma och följer Göteborg Film Festival via streaming. Det går utmärkt rent tekniskt, men blir ganska tråkigt. Jag tänker på sjuksköterskan från Skövde som sitter i fyrhuset ute på Pater Noster hela filmveckan med fri tillgång till festivalens alla filmer.

Det är, tänker jag, ungefär som vi har det hemma.