Vårt behov av allvar

För några år sedan fick radiojournalisten Eric Schüldt ta emot ett prestigefyllt kulturpris för sina insatser som programledare för Lördagsmorgon, senare omdöpt till Text och musik i radions P2. Här blandar han musik med tankar över tillvaron och hans unika engagemang gör att den klassiska musiken lyfter och får liv, även för tondöva lyssnare. 

I en intervju i samband med prisutdelningen berättar han att drivkraften är ett behov av allvar mitt i en kommersiell och flamsig vardag där lätthet och yta ofta går före tyngd och djup. I den klassiska kulturen har han hittat det allvar och den livserfarenhet som han saknar i samtiden. Men jag är ingen lillgammal nostalgiker, betonar han: nej, det har bara blivit så att det är i musiken och litteraturen som han fått ett gensvar på sin längtan efter allvar. 

Det kan låta tungt, säger han, men i själva verket är det tvärt om: det handlar ju om att man vill ha mer liv. 

En av vår tids svåra frågor är hur leken och allvaret kan leva sida vid sida. Går vi för djupt och tar livet på riktigt, upplevs det som tungt och dystert. Och den färgskalan har vi redan över nog med. I den andra hörnan: flykt från det trista, yta och glitter. Melodifestival alla dagar i veckan, året om, så att säga. 

För Schüldt har mötet med den klassiska musiken blivit en väg till ett andligt rum, som en kontrast till allt som distraherar. Han nämner särskilt kontakten med den estniske tonsättaren Arvo Pärt som omstörtande. 

Religionen spelar samma roll för många. Vi söker oss till kyrkor och de gamla skrifterna, inte så mycket för att uppleva ”ett saligt rus”, som för vårt behov av allvar och i ett försök att stilla vardagens brus. Det behöver inte nödvändigtvis betyda att vi är dysterkvistar och träbockar: nej, snarare är det tvärt om – genom att ta del av andras liv i litteraturen och musiken, blir mitt eget liv större, öppnare och mer autentiskt. 

Den polske poeten och nobelpristagaren, Czeslaw Milosz, beskriver det på följande vis i sin dikt Gåvan: 

En dag så full av lycka.
Arbetade i trädgården, dimman lyfte tidigt. 

Kolibrierna stod stilla över kaprifolens blom.
Det fanns på jorden inte en sak som jag ville äga. Jag visste inte någon värd att avundas.
Vad ont som hänt hade jag glömt.
Skämdes inte för tanken att vara den jag alltid varit. Kände i kroppen ingen smärta.
När jag rätade på ryggen såg jag blå hav och segel.