Under många år medverkade författaren PO Enquist i radioprogrammet Allvarligt talat. Lyssnarna skrev in och ställde frågor i vilket ämne som helst, ofta vardagliga men ibland, djupt existentiella funderingar. Som Tores fråga hur det kan vara så att vi väljer dem som blir våra vänner men aldrig dem vi blir förälskade i? Eller, Sadjas undran, varför vi svenskar så sällan kramar varandra?

PO gav sina svar i radion, alltid med ett välskrivet manus som han läste från. Ett urval av dessa texter blivit en liten bok med samma titel som programmet.

Jag läser och kommer på mig själv att jag saknar PO Enquist. Vi hade behövt honom nu. Det finns så många frågor jag skulle vilja ställa honom, som vad skillnaden är mellan en lögn och en överdrift? Är allt som påstås vara lögn verkligen en lögn eller är det, i själva verket, bara en överdrift? Ja, jag skriver ”bara överdrift” eftersom det känns lättare att leva med en överdrift än med en lögn. Skulle polariseringen och misstron minska om vi upphörde att använda lögnen som begrepp och i stället uppmanade varandra att sluta med överdrifter. Vad skulle PO Enquist svara på den frågan? Kanske så här:

Ja, du ställer frågan om det finns en skillnad mellan lögn och överdrift och jag förstår din undran.

En annan fråga är om jag är rätt person att svara. Jag är, som du vet, författare och lever, i någon mening, på lögn, dikt och överdrifter. Det är så författandet fungerar, förstår du. 

Men ingen vill bli anklagad för att fara med lögn och osanning, inte ens den som ljuger. Då är det lättare att bära påståendet att man överdriver. Det har en annan färgskala, är mer nyanserat och blir inte ett rakt fördömande på samma vis som påståendet att man ljuger. På så vis skulle kanske en sådan glidning i språket minska spänningarna.

Vet du, vi skulle också kunna byta ut båda orden och ersätta med sant och osant.

Är det du säger verkligen sant? Det är en svår fråga att krypa ur. Det blir liksom att nagla fast den potentielle lögnaren, frågan erbjuder, så att säga, en möjlighet att revidera det man sagt.

– Jag överdrev nog en aning, kanske svaret blir. Och då blir det genast lugnare, eller hur. Han eller hon, som precis farit med en lögn, kan på så vis smyga ut bakvägen.

Vi kan vara överens om, du och jag, att ingen bör ljuga men kan vi leva med överdrifter? De sker hela tiden, inte sällan för att vi vill väl eller är så övertygade, i vår tro eller i politiken eller av kärlek eller något annat, att det sker omedvetet. Nästan blir säkert, 90 blir 100 och en liten risk blir riskfritt. Små överdrifter, var och en för sig, men satta i system närmar vi oss ändå lögnen.

Ja, du märker att jag inte är helt säker själv. Men eftersom både du och jag, förstår jag av din fråga, är uppväxta med Bibeln, kan vi landa där till slut, i Efesierbrevet: Lägg därför bort lögnen och tala sanning med varandra eftersom vi är varandras lemmar, kan vi läsa där.

Det är ändå ett svar.

Kanske hade PO Enquist svarat ungefär så, inget tvärsäkert, mer resonerande men ändå med en botten, en grundton. Det är botten som är det viktiga. Själva grundkänningen. Att stå stadigt.

Och PO, jag har en fråga till, när vi ändå håller på: vad betyder det lilla ordet Besinning för dig? Det är kanske en överraskande fråga men vi är några i Betlehemskyrkan i Göteborg som, under det senaste året, tänkt och skrivit en serie artiklar på temat Besinning. Så min fråga är nu: Besinning, vilken innebörd har det för dig?

Ja, vet du, inte är det någon konstig fråga för mig. Jag, som är uppväxt i den norrländska fromheten vet nog mer än de flesta vad det innebär att besinna sig. Man skall icke förhäva sig. Inte göra sig stor. Och i den tid ni lever i, jag skriver ni för jag befinner mig ju på en annan plats sedan en tid, finns det för många narcissister som älskar sig själva och det är nästan alltid olidligt.

Saken är den, och det är ingen liten sak, att du måste leva så du har respekt för dig själv, respekt både för dig själv och för andra. Jag ska ta ett exempel, en känd och lite otäck berättelse. Hoppas du tål att höra; för några år sedan, jag tror det var 2018, blev en ung amerikansk missionär vid namn John Allen Chan, dödad på ön North Sentinel Island av öns befolkning, som kallas sentineleser. De lever isolerade från omvärlden på sin ö, väster om Thailand, i Bengaliska bukten. Trots förbudet att besöka ön, främst för att inte smitta öborna med dödliga sjukdomar, gjorde Chan upprepade försök att gå iland för att missionera och, som han uttryckte det, sprida det glada budskapet. Han stod vid strandkanten och sjöng gospels och ropade ”My name is John and I love you and Jesus loves you”. Tre gånger blev han utbuad och ivägkörd. Vid fjärde försöket tappade öborna tålamodet. En pil avlossades som träffade Chan. Han dog på fläcken.

Ja, vet du, det är en sorglig historia men den säger något om din fråga, vad det innebär att besinna sig.

Det handlar om att se den andre, se och försöka förstå.

Och kanske finns ännu ett svar i en annan fråga, dock något svårtolkad, som jag fått. Här kommer den:

”Kan man bara äta den goda krämen på ett Singoallakex och kasta bort resten?

Du vet säkert hur det ser ut, det lite torra kexet med en söt och rysligt god kräm uppe på. Kan man slicka av det goa och kasta resten? Eller är det skamlöst. Ett slöseri bortom det vi kan acceptera? Borde jag alltså besinna mig och äta hela kexet, även om jag inte gillar det torra? Det är frågan.

Vet du, livet är ett vardagsarbete. Långsiktigt och envetet. Inte alltid så glamoröst. Men både du och jag är väl förtrogna med, eftersom vi tillbringat mycket tid i någon Rörelse, att ingen lever för sig själv. Vi är varandras lemmar. Och när vi förstått det kan vi, vid högtidliga tillfällen, ändå tillåta oss att slicka av krämen på Singoallakexet och kasta resten.

/Jan Lindvall