100 år sedan spanskan tog Gottfrid

I höst är det drygt 100 år sedan spanska sjukan härjade i Sverige och tog närmare 40 000 liv på några månader. En av dessa var min morfar. Han dog den 7 november 1918, blott 34 år gammal, efter bara några dagars sjukdom.

Timmarna innan han dör berättar mormor Klara, i ett sista desperat försök att ingjuta kraft i maken Gottfrid Alexandersson, att han skall bli pappa igen. Men förgäves. Han dör och min mormor blir änka vid 28 års ålder, med en dotter på 2,5 år och gravid i andra månaden. 

Klara och Gottfrid träffades hösten 1912, på en kyrkokonferens i Betlehemskyrkan i Göteborg. Gottfrid hade tagit egen båt från Bohus-Björkö in till stan. Mormor promenerade från föräldrahemmet i Kungsladugård. Båda var uppväxta i Svenska missionsförbundet och brevväxlingen under hösten osar fromhet och gudsfruktan. I ett brev från 30 december 1912, inleder Klara högtidligt: ”Käre broder i Herren”. Därefter bibelcitat och tankar om livets skörhet innan hon slappnar av och vågar skriva: ”Hjärtligt tack för senast, det kändes allt lite tomhänt när båten gått”. Hon undertecknar med ”Vännen Klara”.

Och Gottfrids svar är lika försiktigt i tonen: ”Guds stora nåd”, skriver han inledningsvis innan han tackar för i söndags. ”Kära syster, det var en trevlig stund då jag var hos eder”.

Men något händer över nyåret: den 26 januari 1913 skriver Klara: ”Älskade Gottfrid, det var oförglömliga dagar.” Och en vecka senare undertecknar hon brevet med: ”Din egen Klara.”

Under våren blir de ett kärlekspar. De gifter sig i maj 1915 och etts år senare föds dottern Aina. Gottfrid är fiskare och borta långa perioder. När han är hemma bygger han på det nya huset och våren 1918, bara ett halvår innan han dör, slår han i sista spiken.

Vid samma tid har de första varningssignalerna om en ny och farlig influensa redan nått Sverige. Ryktet talar om en farsot som dödar, främst unga män. Sjukdomsförloppet är brutalt: först vanliga influensasymtom. Därefter ett snabbt försämrat hälsoläge. Många patienter dör efter bara några dagar.

På sommaren 1918 försämras läget och folk dör som flugor. ”Kyrkogården var som en upplöjd åker”, vittnar en person om. En annan berättar att det brann ”ett eller flera levande ljus vid tomma bänkar i skolan varenda morgon under hösten.”

Över 50 miljoner människor dör i Europa under 1918. Spanska sjukan är det värsta farsot som drabbat oss under de senaste 150 åren.

En lördag är Gottfrid på en begravning för en god vän som dött i spanskan. I början av den följande veckan känner han sig dålig och på lördagen därpå dör han. Drygt ett halvår senare föder Klara sin andra dotter, min mamma. Efter några år säljer Klara Gottfrids hus och bygger ett mindre åt sig och sina döttrar på Björkö. Där bor hon till slutet av 30-talet, då missionsförsamlingen köper huset. Det skall bli pastorsbostad.

När mamma Gunborg flyttar in på Vasahemmet 2016, träffar hon en vårdare som berättar att han har växt upp i ett hus på Björkö som varit pastorsbostad och som visst byggdes av en kvinna vars man dött i spanska sjukan.

– Jaså, minsann, säger Gunborg, då 97 år gammal, det var min mamma.

(bildtext: Gottfrids hus 1920. På ängen, Klara, Aina och Gunborg ett och ett halvt år efter hans bortgång.)